Det var en gång en taxi som hette Valle. Han var gul med en liten skylt på taket som lyste när han var ledig, och han kunde prata. Det var inte alla som hörde det. Men hans chaufför, Hjalmar, hörde det, och det räckte.
Valle körde på natten. Han kände stan när den sov: de tomma gatorna, de blinkande gula ljusen i korsningarna, bagaren som tände lampan klockan fyra. Han hade kört i stan i tolv år. Han hade aldrig varit utanför den.
En natt klockan tre stod en gammal man vid taxistationen vid järnvägsstationen. Han hade en stickad mössa och en liten väska och en termos under armen.
”Kan ni köra mig till Sandhammaren?” frågade han.
Hjalmar tittade på honom. ”Det är långt”, sa han. ”Det är över en timme härifrån.”
”Det vet jag”, sa mannen. ”Jag vill se havet när solen går upp. Jag var fiskare där ute i fyrtio år. Nu bor jag på ett äldreboende här i stan, och min dotter säger att jag får åka om jag tar en taxi och ringer henne när jag är framme.”
Hjalmar tittade på Valles instrumentbräda. Sedan nickade han. ”Hoppa in.”
Mannen hette Thorsson. Han satte sig i baksätet med termosen i knät.
De körde ut ur stan. Gatlyktorna tog slut. Det fanns bara Valles strålkastare, som skar två ljusa strimmor in i mörkret. Åkrarna var svarta. En enda gård hade ljus i ladugården.
”Varför just i natt?” frågade Hjalmar.
”För att det är klart väder”, sa Thorsson. ”Och för att jag fyller år. Jag fyller nittionio.”
Valle blinkade med sin lilla taklampa. Det gjorde han när han blev glad.
De körde och körde. Thorsson berättade om sin båt. Den hade hetat Marie, och den hade varit blå. Han berättade om stormar och om sill som låg så tätt att man kunde gå på den, sa han, och sedan skrattade han, för det kunde man förstås inte.
Vägen började gå upp och ner. Träden blev små och sneda. Det kom sand i vägkanten.
”Nu kan du känna lukten”, sa Thorsson.
Hjalmar vevade ner rutan lite. Valle kunde känna det komma in: en kall, salt luft, annorlunda än allt han kände till.
De parkerade på en liten plats bakom sanddynerna. Thorsson ringde till sin dotter och sa att han var framme. Sedan gick Hjalmar och Thorsson upp över dynen, långsamt, arm i arm. Valle stod kvar på platsen med strålkastarna tända.
Men platsen låg högt. Och genom en springa i dynen kunde Valle se ut.
Han hade aldrig sett havet. Han hade sett vatten i vattenpölar och i fontänen på torget och i hamnen i stan, där det var grått och stilla. Men det här var något annat. Det fortsatte och fortsatte, ända ut till där himlen började. Vågorna kom in, en efter en, vita på toppen, och de lät som ett stort, långsamt andetag.
Och sedan blev himlen ljus. Först grå. Sedan rosa. Sedan steg solen upp bakom dem, inne över land, och träffade havet så att det blev till guld.
Valle stod alldeles stilla och tittade. Han glömde att blinka.
Thorsson och Hjalmar satt på dynen och drack kaffe ur termoslocket. De sa ingenting på väldigt länge.
När de kom tillbaka till bilen hade Thorsson sand i skorna och röda kinder.
”Tack”, sa han och klappade Valle på taket. ”Det var den bästa födelsedagen på länge.”
De körde hem genom morgonen. Solen steg över åkrarna, och korna hade kommit ut. Thorsson somnade i baksätet med termosen i famnen. Hjalmar körde försiktigt i kurvorna.
När de kom tillbaka lämnade de av honom på äldreboendet, där hans dotter stod och väntade i dörren.
Sedan körde Valle in i garaget. Han hade varit ute hela natten, och nu skulle han sova hela dagen. Han släckte sin lilla taklampa. Men inne i hans motor, någonstans bakom strålkastarna, susade det fortfarande, långsamt, som vågor.
Valle har sand i däcken och salt på vindrutan. Han sover medan du är vaken. I natt, medan du sover, kör han igen, och kanske rullar han förbi ditt fönster med sin lilla gula taklampa. God natt.
