Det var en gång ett litet akrobatikflygplan som hette Svalan. Det var en gammal dubbeldäckare med två vingar ovanpå varandra, rött med vita ränder, och det var byggt långt innan någon av människorna som tittade på det var född.
Svalans pilot hette Greta. Hon var sjuttio år och hade flugit akrobatik i fyrtio. Hon hade läderhjälm och flygglasögon, och hon satt i den bakre av de två öppna sittplatserna, med vinden i ansiktet.
Varje sommar var det flyguppvisning på det lilla flygfältet vid staden. Stora plan och små plan, nya plan och gamla plan. Och sist på dagen, när alla andra hade varit uppe, var det Svalans tur.
I år stod Anna vid staketet. Hon var åtta och var där för första gången, tillsammans med sin mormor.
”Varför får vi inte gå närmare?” frågade hon.
”För att det är regeln”, sa mormor. ”Alla ska stå bakom staketet. Och planen får aldrig flyga över folk. De gör sina konster ute över åkern. Då kan ingenting hända oss, vad som än händer.”
Svalan startade motorn. Den hostade, hoppade igång och brummade med ett djupt, gammalt ljud. Propellern blev en silvergrå cirkel. Greta vinkade till publiken. Sedan körde hon ut på gräsbanan och lyfte.
Först steg hon högt upp. Anna fick luta huvudet bakåt för att se.
Sedan började uppvisningen.
Svalan dök. Den drog upp igen och flög rakt upp mot himlen, upp och upp och över på rygg, och hela vägen runt i en jättestor cirkel. En loop. Folk klappade.
Sedan rullade den runt sig själv. En gång, långsamt, med vingarna som en snurra, och så var den på rätt köl igen. En roll, kallade speakern det.
Sedan slog Greta på röken. En vit rand kom ut bakom planet. Och nu ritade hon på himlen.
En stor loop. En till bredvid. Ett långt, mjukt streck som gick upp och ner. Anna kisade.
”Mormor”, sa hon. ”Det är en svala.”
Det var det. Greta hade ritat en svala på himlen, med två böjda vingar och kluven stjärt. Den hängde där över åkern, vit mot det blå, och den blev sakta mjukare och större medan vinden tog tag i röken.
Till sist gjorde Greta det svåraste av allt. Hon drog nästan helt ner på motorn. Och Svalan föll. Den föll och snurrade runt, som ett lönnfrö som faller från ett träd, runt och runt och runt. Folk flämtade. Anna höll mormor i handen.
Högt ovanför åkern, med gott om plats, rätade Greta upp planet. Det gled ut ur spinnet, lugnt, som om ingenting hade hänt, och flög en mjuk båge över åkern. Hon vickade med vingarna. Det betydde tack.
Svalan landade på gräsbanan, rullade in och stannade. Greta klättrade ner. Hon tog av sig hjälmen. Hennes hår var vitt och stod rakt ut.
Efteråt fick Anna komma fram till staketet vid planet, där Greta stod.
”Var du inte rädd när den föll?” frågade Anna.
”Nej”, sa Greta. ”Jag har övat på det i fyrtio år. Och jag gör det bara högt uppe, där det finns tillräckligt med plats. Det är hela hemligheten.”
Bakom dina ögonlock är det mörkt som en natthimmel, du. Rita en svala där. Två böjda vingar. En kluven stjärt. Anna gör det också i natt, medan den riktiga Svalan står i hangaren och svalnar. God natt.
