Det var en gång en flicka som hette Svea, och hon var fem år och skulle vara en hel lördag hos sin mormor. Mormor bodde i ett gult hus på landet, och hon hade en stor trädgård, en gammal katt och ett kök där det alltid luktade kardemumma.
Mormor sa att det skulle bli en magisk dag. Men hon ville inte säga varför.
Först gjorde de pannkakor. ”Är det nu det blir magiskt?” frågade Svea.
”Inte än”, sa mormor. ”Vi måste vänta på solen.”
På eftermiddagen kom solen runt huset och sken in genom vardagsrumsfönstret. Då tog mormor Svea i handen och ledde in henne i vardagsrummet.
I fönstret hängde en liten sak i ett tunt snöre. Det var en bit glas, slipad med många små ytor, inte större än ett plommon. Den hade hängt där så länge Svea kunde minnas. Hon hade aldrig tänkt på den.
”Den var min mormors”, sa mormor. ”Den hängde i hennes köksfönster. Och nu hänger den i mitt. Titta.”
Hon puffade försiktigt på glaset så att det började snurra.
Och då kom de.
Små regnbågar. Överallt i rummet. På väggen. På soffan. På katten, som låg på golvet och fick en röd och gul och blå fläck på magen utan att märka det. De snurrade runt, långsamt, medan glaset snurrade i snöret. En regnbåge kröp uppför gardinen. En annan gled över Sveas hand.
Svea höll andan.
”Det är solen”, sa mormor. ”Solens ljus ser vitt ut. Men inuti finns alla färgerna. Och när det går genom glaset delas det upp, så att man kan se dem var för sig.”
”Finns det regnbågar inne i solen?”
”På sätt och vis”, sa mormor.
De lekte regnbågsfångst. Svea sprang runt med en vit tallrik och fångade regnbågarna på den. Katten vaknade och försökte fånga en med tassen, och när den inte lyckades gick den förnärmad ut i köket.
Svea fick puffa på glaset själv, försiktigt, med ett finger.
Sedan gick solen bakom det stora kastanjeträdet i trädgården. Och en efter en blev regnbågarna svagare och försvann. Till sist fanns det bara en kvar, en liten en i taket. Sedan var den också borta.
”Kommer de tillbaka?” frågade Svea.
”Varje gång solen skiner in genom det fönstret”, sa mormor. ”På morgonen är de i köket hos mig. På eftermiddagen är de här.”
På kvällen kom mamma och hämtade henne. ”Mamma”, sa Svea i bilen, ”vet du att alla färgerna finns inne i ljuset?”
Mamma nickade. ”Har mormor visat dig glaset?”
”Hon har visat mig det”, sa Svea. ”Och när jag blir stor ska det hänga i mitt fönster.”
Hemma fick hon bada och borsta tänderna och ta på sig pyjamasen. Mamma släckte lampan. Men gatlyktan utanför sken in genom springan i gardinen, och Svea tittade på den ljusa strimman på väggen och tänkte på att alla färgerna fanns gömda därinne.
Ljuset som kommer in genom ditt fönster har alla färgerna gömda inuti sig. Det kan man inte se på natten. Men i morgon, när solen kommer, finns de där fortfarande. God natt.
