Det var en gång en tornseglare som hette Turbo-Tina. Hon var svart som sot, med långa smala vingar formade som en skära, och hon var den snabbaste och vildaste flygaren över hela stan.
Tornseglare kommer till Sverige i maj och flyger tillbaka till Afrika i augusti. Och under tiden är de nästan aldrig på marken. De äter i luften. De dricker i luften, när de susar lågt över en sjö och snappar en droppe. Turbo-Tina hade ett bo under en takpanna på ett gammalt hus, och det var det enda stället där hon någonsin landade.
Under taket, i huset, bodde en pojke som hette Sixten.
Varje kväll i juni, när det var varmt och stilla, satt Sixten i det öppna fönstret med armbågarna på fönsterbrädan och väntade på flyguppvisningen.
Den började alltid på samma sätt. Ett skrik. Sriiiiii! Sedan ett till. Och sedan kom de. Tio, tjugo, trettio tornseglare i en tät flock, som susade ner genom gatan mellan husen, så lågt att Sixten kunde höra vingarna vina. Sriiiii! De svängde runt kyrktornet. De störtdök ner mot taken och drog upp i sista stund. De flög så fort att man nästan inte kunde följa dem med blicken.
Och först flög Turbo-Tina.
Alla tornseglare ser likadana ut. Men Sixten var säker på att han kände igen henne, för hon flög alltid först och skrek alltid högst. Hon svängde skarpare än alla de andra. Hon var den första att dyka och den sista att dra upp.
”Den vilda flyguppvisningen”, sa pappa, som stod bakom honom. ”Folk kallar det skrikflockar. Ingen vet riktigt varför de gör det. Kanske bara för att det är roligt.”
Flyguppvisningen höll på länge. Flocken susade ner genom gatan och upp igen och ner igen. Svalorna hade gått till vila för länge sedan. Det höll på att bli mörkt.
Och sedan hände det som Sixten tyckte allra bäst om.
Flocken började stiga. Högre och högre, i stora cirklar, upp över taken. Upp över kyrktornet. Upp tills de bara var små prickar mot den mörkblå himlen. Och sedan försvann de.
”Vart flyger de?” frågade Sixten, fast han visste det.
”Upp för att sova”, sa pappa. ”Högt där uppe. De sover medan de flyger. Lite i taget.”
Turbo-Tina följde inte med dit upp. Hon hade ungar i boet under takpannan. Precis innan det blev helt mörkt susade hon in under taket, precis ovanför Sixtens fönster, och försvann.
Sixten kunde höra de små ungarna pipa lite där uppe. Sedan blev det tyst.
Turbo-Tina sover under takpannan just nu, med vingarna om ungarna, och högt över stan sover hennes vänner i luften och svävar i den stilla natten. Du behöver inte sova i luften. Du har en säng. God natt.
