Det var en gång en pojke som hette Hussein, och han var vattenpojke i Konungarnas dal i Egypten. Det var i november år 1922. Han var tolv år, hade en liten åsna och två stora lerkrukor, och hans jobb var att hämta vatten från Nilen och bära upp det till männen som grävde i sanden.
Konungarnas dal är en torr, varm dal mellan gula klippor. För mer än tre tusen år sedan byggde man hemliga rum åt Egyptens kungar där. De kallades faraoner. Man högg ut långa gångar djupt in i klipporna och gjorde rum längst in, och där lade man faraonernas finaste saker.
Men nästan alla rummen hade blivit plundrade för länge sedan. Rövare hade hittat dem och tagit guldet.
Nästan alla.
En engelsman som hette Howard Carter trodde att det fanns ett rum som ingen hade hittat. Rummet som tillhörde en ung farao som hette Tutankhamon. Han hade blivit kung när han bara var nio år. Carter hade letat efter rummet i fem år. Han hade grävt och grävt. Han hade nästan inte hittat något.
Det var det sista året. Lord Carnarvon, som betalade för alltihop, hade sagt att nu fanns det inga fler pengar.
Hussein kände Carter. Han var en lång man med mustasch och hatt som sällan log. Men han gav Hussein ett extra mynt när det var väldigt varmt.
En morgon gick Hussein upp med sina vattenkrukor. Åsnan traskade efter honom. Männen grävde vid foten av en annan klippa, där det låg stora högar av sten och sand.
Hussein skulle ställa ner krukorna. Han behövde ett plant ställe så att de inte välte. Han skrapade bort lite sand med foten.
Under sanden fanns något hårt. Platt och rakt. Han skrapade lite till.
Det var ett trappsteg. Ett trappsteg som var uthugget i berget.
Så berättar man i alla fall historien. Det var länge sedan, och ingen vet helt säkert. Men det var så Hussein själv berättade den när han var en gammal man.
Han sprang bort till de vuxna. De kom och tittade. De grävde. Under det första trappsteget fanns ett till. Och ett till. Sexton trappsteg sammanlagt, som ledde ner i berget. Längst ner fanns en dörr av sten, med sigill på. Sigillen var hela.
Carter skickade ett telegram till England. Lord Carnarvon och hans dotter, Lady Evelyn, tog båt och tåg och var där tre veckor senare.
Den 26 november stod de allihop längst in i den långa, mörka gången. Där fanns ännu en dörr. Carter gjorde ett litet hål i den med en mejsel. Varm luft strömmade ut. Han höll upp ett stearinljus mot hålet för att se om luften var bra.
Sedan tittade han in.
Han stod tyst länge. Ljuset fladdrade. Bakom honom stod Lord Carnarvon och Lady Evelyn och Hussein och alla de andra och väntade.
”Kan ni se något?” frågade Lord Carnarvon till slut.
”Ja”, sa Carter. ”Underbara saker.”
Där inne, i mörkret, där ingen hade varit på över tre tusen år, glimmade det. Guld. Guld överallt. Där fanns förgyllda sängar formade som djur. Där fanns stolar och kistor och korgar. Där fanns vagnar som faraon hade åkt i. Där fanns små figurer som skulle hjälpa honom med arbetet. Där fanns guldsandaler och smycken och en tron med bilder av den unge kungen och hans drottning.
Det var den största skatt som någon någonsin hade hittat i Egypten.
Det tog Carter och hans medhjälpare tio år att tömma rummen. Varenda sak ritades och fotograferades och packades in i bomull innan den bars ut. Allra innerst fann de tre kistor inuti varandra. Den innersta var av massivt guld. Där fanns också en mask av guld och blå sten.
Men det fanns en sak som Hussein mindes bättre än guldet.
På en av kistorna låg en liten krans av blommor. Det var små blommor, olivblad och blå blåklint, torra och bruna nu. Men man kunde fortfarande se vad det var.
Någon hade plockat dem. Kanske hans unga drottning. Hon hade plockat blommor och lagt dem där till honom, som en hälsning.
Guldet var till kungen, tänkte Hussein. Men blommorna var till pojken.
En dag fick Hussein prova ett av faraons smycken. Det var ett stort halsband av guld och färgade stenar. Fotografen tog en bild av honom med det om halsen. Han såg väldigt allvarlig ut. Den bilden sparade han hela livet.
Allt som hittades står i dag på museum i Egypten. Guldmasken. Tronen. Sandalerna. Blomsterkransen. Folk kommer från hela världen för att titta på det.
Och nära Konungarnas dal finns ett litet hus där Husseins familj har bott i många år. På väggen hänger ett gammalt svartvitt foto av en pojke med ett halsband av guld.
Konungarnas dal är mörk och stilla i natt, du. Sanden ligger över de gamla trappstegen, och stjärnorna är desamma som faraon såg. Tre tusen år är lång tid. En natt är inte så lång. God natt.
