Det var en gång en sheriff i Vilda Västern som hette Sally. Hon vaktade en liten stad med en gata, en saloon, ett bageri och ett fängelse som nästan alltid var tomt, och hon hade en hatt.
Det var en bra hatt. Brun, av mjuk filt, med ett brett brätte mot solen och en silverstjärna framtill som var lika blank som hennes sheriffstjärna. Sally gick aldrig utan den. Hon sov inte ens utan den i närheten. Den hängde varje natt på en krok i stallet bredvid hennes häst, Stövel, för det var dit hon gick först på morgonen.
En morgon var den borta.
Kroken var tom. Stövel tittade oskyldigt på henne.
”Var är min hatt?” sa Sally.
Stövel tuggade på lite hö och sa ingenting.
Sally satte igång. Hon var sheriff. Hon visste hur man utredde ett brott.
Hon gick ner till bagaren. Ivar stod och drog ut bröd ur ugnen.
”Min hatt är stulen”, sa Sally.
Ivar tittade upp. ”Vem stjäl en hatt?”
”Det är det jag ska ta reda på.”
Ivar tänkte. ”Jag hörde en massa kacklande tidigt i morse”, sa han. ”Borta från ditt stall. Men det var nog bara hönsen.”
Sally tittade på honom. Hon tittade ut genom fönstret mot sitt stall. Sedan gick hon tillbaka.
Hon gick in i stallet och ställde sig alldeles stilla. Hon lyssnade.
Uppe på hyllan ovanför Stövels spilta, bakom säcken med havre, hördes ett litet lugnt kluckande.
Sally drog fram en hink och ställde sig på den. Hon tittade in bakom säcken.
Där var hennes hatt. Den låg med kullen nedåt, som en skål. Och i den satt Henrietta, den största och envisaste av hennes hönor. Hon var brun och tjock, hon hade stjärnan från hatten precis under näbben, och hon tittade på Sally som om det var Sally som hade kommit för sent.
”Henrietta”, sa Sally. ”Det där är min hatt.”
Henrietta kluckade.
Sally sträckte fram handen. Henrietta högg efter den. Inte hårt. Bara för att ha sagt det.
Sally drog tillbaka handen. Och då såg hon det. Under Henriettas fjädrar, inne i hattens mjuka filt, låg det ägg. Ett, två, tre. Fyra. Fem. Ljusa och bruna.
Henrietta ruvade.
Sally klev ner från hinken. Hon stod länge i stallet och tittade upp mot hyllan.
När en höna ruvar sitter hon på äggen i tre veckor. Hon går bara ner för att äta och dricka, och sedan skyndar hon sig tillbaka. Om man tar äggen från henne blir det aldrig några kycklingar.
”Tre veckor”, sa Sally till Stövel.
Stövel tuggade.
De följande tre veckorna var Sheriff Sally sheriff utan hatt.
Det var inte lätt. Solen brände på hennes näsa. Hon fick fräknar som hon aldrig hade haft. Folk i stan tittade på henne när hon gick förbi.
”Var är din hatt, sheriffen?” frågade de.
”Den är upptagen”, sa Sally.
Hon provade bagarens bagarmössa, men den var för liten. Hon provade en hink, men den var för tung och ekade när hon pratade. Till slut lånade hon en gammal stråhatt av Ivars mamma, med blommor på brättet.
Ingen sa något om blommorna. Det var fortfarande sheriffen.
Varje morgon och kväll gick Sally in i stallet och ställde en skål vatten och en näve säd uppe på hyllan. Henrietta åt och drack och satte sig tillbaka. Hon högg inte efter Sally längre. Hon kluckade bara.
På den tjugoförsta dagen hörde Sally det.
Det kom från hyllan. Ett litet högt pip. Sedan ett till.
Hon ställde sig på hinken. Henrietta reste sig halvvägs, och under henne, i hattens kulle, låg det små, blöta, gula dunbollar. Ett, två, tre, fyra, fem. En av dem hade fortfarande en bit skal på huvudet, som en liten hjälm.
”God morgon”, sa Sally tyst.
Några dagar senare tog Henrietta med sig kycklingarna ner från hyllan. De sprang omkring i stallet efter henne, fem gula bollar som pep, och Stövel stod alldeles stilla så att han inte skulle trampa på någon.
Sally tog ner hatten. Den var full av halm och dun och lite äggskal. Hon borstade den ren. Den hade fått lite formen av en höna nu. Kullen var bredare än den hade varit.
Hon satte på den.
Den passade fortfarande.
Den kvällen gick Sheriff Sally längs huvudgatan med sin hatt på. Folk nickade. Ivar vinkade från bageriet. Och från stallet kunde man höra en höna klucka, lugnt och lågt, med fem små kycklingar under vingen.
Hatten hängde på sin krok den natten igen. Men Sally lade en bräda över den, för säkerhets skull.
Kluck-kluck, säger en höna i ett stall långt borta. Hon har fem små kycklingar under vingen och vaktar dem hela natten. Någon vaktar dig också. God natt.
