Det var en gång en pojke som hette Karl. Alla kallade honom Cowboy-Karl, för att han alltid gick med en brun hatt som var alldeles för stor och ett rep över axeln som han kallade sin lasso. Han bodde på en ranch vid prärien tillsammans med sin mamma och en massa kor.
En måndag såg han hästen för första gången.
Den stod långt ute vid den svarta stenen, där prärien började. Den var grå som ett ovädersmoln, med en lång, vild man, och den hade aldrig haft en människa på ryggen. Folk kallade den Storm.
”Jag ska fånga den”, sa Karl och svingade sitt rep.
”Nej, det ska du inte”, sa mamma. ”En vild häst kan man inte fånga. Den kan man bara bli vän med. Och det tar tid.”
”Hur lång tid?”
”Det bestämmer hästen.”
På tisdagen gick Karl ut till stängslet. Han stod bara där. Storm var långt borta. Den lyfte huvudet och tittade på honom, och sedan fortsatte den att beta.
På onsdagen gick Karl ut till stängslet och klättrade över det. Han gick tio steg ut på prärien och satte sig i gräset. Storm tittade på honom. Den gick inte därifrån. Men den kom inte närmare heller.
På torsdagen gick Karl tjugo steg ut. Han hade med sig ett äpple. Han lade det i gräset framför sig och väntade. Storm tittade på äpplet. Tittade på Karl. Blev stående. Efter lång tid gick Karl hem igen, och när han vände sig om vid stängslet kunde han se att Storm gick fram och åt upp äpplet.
På fredagen tog Karl med sig sitt rep. Han svingade det lite, bara för att visa Storm hur duktig han var. Storm lade öronen bakåt, stegrade sig och galopperade iväg, ända bort till horisonten.
Karl stod kvar med repet i handen. Han kände sig dum.
Den kvällen hängde han upp repet på en krok i stallet. ”Jag tror inte att Storm tycker om lassor”, sa han.
”Det tror inte jag heller”, sa mamma.
På lördagen gick Karl ut utan rep. Utan hatt också, för den blåste av hela tiden. Han gick trettio steg ut och satte sig. Han hade med sig två äpplen. Han lade det ena i gräset en liten bit framför sig och behöll det andra i handen.
Storm kom inte på hela dagen. Men strax före kvällsmaten kom den. Långsamt. Den åt äpplet i gräset. Sedan stod den och tittade på det i Karls hand.
Karl höll handen alldeles platt, så som mamma hade visat honom. Han höll andan.
Storm sträckte på halsen. Dess mule var mjuk som sammet och kittlade i handflatan. Äpplet försvann med ett knaster.
Sedan gick den igen. Men den gick långsamt.
På söndagen regnade det. Karl gick ut ändå, i gummistövlar och regnjacka, och satte sig på den svarta stenen. Han hade inga äpplen med sig den här gången. Han ville bara sitta där.
Han satt där länge. Regnet trummade på luvan. Han tänkte inte på någonting.
Då kände han något varmt i nacken. En pust.
Storm stod precis bakom honom. Så nära att han kunde höra den andas. Den var blöt och grå och ångade lite i kylan. Den sänkte huvudet och puffade varsamt på hans axel med mulen, som för att säga: vad gör du här ute i regnet?
Karl lyfte långsamt handen. Han lade den på hästens hals. Den var varm under det blöta håret.
Storm blev stående.
De stod där tillsammans, pojken och hästen, tills regnet slutade och det kom en strimma gul himmel ute vid horisonten. Sedan gick Karl hem. Storm följde efter honom ända fram till stängslet. Där stannade den och tittade efter honom tills han hade gått in.
”Nå?” sa mamma.
”Den kom själv”, sa Karl. ”Jag gjorde ingenting. Jag satt bara där.”
Mamma nickade, som om det var precis vad hon hade väntat sig.
Måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag, lördag, söndag. Sju dagar, och sedan börjar veckan om igen. Ute på prärien står en grå häst i mörkret och sover stående. Det kan hästar. Du får gärna ligga ner. God natt.
