Alfreds första dag i förskoleklass

⏳ 4 minuters lästid

Det var en gång en pojke som hette Alfred, och han längtade efter sin första dag i förskoleklass. Ända tills klockan ringde.

Det var en gammal skola av rött tegel med ett litet torn på taket. Alfred stod på skolgården med sin mamma och sin nya väska och tittade upp mot tornet. Han tyckte att det liknade ett slott.

Och då ringde klockan.

Den ringde inte bara. Den skrällde och klirrade och dånade, så att Alfred hoppade till i hela kroppen. Han satte händerna för öronen. Han gömde sig bakom mamma.

”Det är bara skolklockan”, sa mamma. ”Den betyder att nu ska man gå in.”

Alfred gick in. Men han höll händerna för öronen hela vägen.

Det blev en bra dag. Klassen hette F-klassen, och fröken hette Hella och hade glasögon med röda bågar. De ritade sig själva och satte upp teckningarna på väggen. De lärde sig en sång om bokstäver. Alfred satt bredvid en flicka som hette Sara, som kunde skriva hela sitt namn.

Men varje gång det var rast ringde klockan igen. Och varje gång hoppade Alfred till. Till slut satt han och väntade på den, fast de gjorde något roligt. Han kunde inte tänka på något annat.

Hella märkte det.

Vid sista rasten tog hon honom i handen och sa: ”Följ med. Det är någon jag vill att du ska träffa.”

De gick längs en lång korridor och in genom en dörr där det stod ”Vaktmästare” på en skylt. Där inne hängde verktyg på väggarna och det luktade olja och sågspån. Och där satt en man med grått skägg och blå arbetsbyxor och drack kaffe.

”Det här är Måns”, sa Hella. ”Han tar hand om skolan. Och om klockan.”

Måns tittade på Alfred. ”Är det du som inte tycker om min klocka?” frågade han.

Alfred nickade.

”Den är alldeles för hög också”, sa Måns. ”Det har jag sagt många gånger.” Han reste sig. ”Vill du se den?”

Klockan satt inte uppe i tornet. Det hade Alfred trott. Den satt på väggen ute i korridoren. Den var rund och röd och inte större än en tallrik, och bredvid den satt en liten hammare. På väggen intill fanns en knapp.

”När man trycker på knappen slår hammaren på klockan”, sa Måns. ”Det är allt.”

Han tittade på uret. ”Om en minut ska den ringa in”, sa han. ”Vill du trycka?”

Alfred tittade på knappen. Sedan på Måns. Sedan på Hella.

”Du kan hålla för ena örat med andra handen”, sa Hella.

Det gjorde Alfred. Han höll för ena örat. Måns räknade ner med fingrarna. Tre. Två. Ett.

Alfred tryckte.

Klockan skrällde och klirrade och dånade. Men han hoppade inte till. För han visste att den skulle komma. Det var han själv som fick den att ringa.

Ute på skolgården vände sig alla barnen om och gick mot dörren. Alfred släppte knappen. Det blev tyst.

”Bra ringt”, sa Måns.

Resten av dagen hörde Alfred fortfarande klockan. Den var lika hög som förut. Men nu tänkte han på knappen och den lilla hammaren och Måns med kaffekoppen. Och då var den inte så farlig.

Alfred har ritat en röd klocka med en liten hammare i kväll, du, och teckningen sitter uppsatt med tejp ovanför hans säng. På fredag får han ringa in igen, har Måns sagt, och den här gången vill Sara följa med ut i korridoren och titta. God natt.