Det var en gång en flicka som hette Emma, och en måndag i augusti skulle hon börja i klass 2C på en skola där hon inte kunde ett enda namn.
De hade flyttat under sommarlovet. Det nya huset var fint, och hon hade fått ett rum med en fönsterbräda man kunde sitta i. Men den nya skolan var stor och gul och främmande, och Emma hade ont i magen hela vägen dit.
På morgonen hade mamma packat hennes matlåda. Fullkornsmacka med ägg, en morot och en bit melon. Och så hade hon lagt en liten hopvikt lapp överst.
”Den får du inte öppna förrän till lunch”, sa mamma. ”Det är en överraskning.”
Klassen hette 2C. Läraren hette Marlene och hade lockigt hår och en randig tröja. Hon visade Emma var hon skulle hänga sin väska och var hon skulle sitta: vid ett bord vid fönstret tillsammans med en flicka med två långa flätor.
”Det här är Xenia”, sa Marlene. ”Hon ska vara din kompis i dag.”
Xenia nickade. Hon sa ingenting. Emma sa inte heller något.
Första lektionen satt de i en ring på golvet. Marlene hade en mjuk blå boll. Den som fick bollen skulle säga sitt namn och en sak som ingen annan i klassen visste om en.
En pojke berättade att han kunde slå en bakåtkullerbytta. En annan att han hade en sköldpadda som hette Blixten. En flicka att hon var född på en båt.
Sedan fick Emma bollen. Hon blev torr i halsen.
”Jag heter Emma”, sa hon. ”Och jag kommer från Göteborg.” Det var det enda hon kunde komma på.
Några av barnen nickade. Bollen gick vidare.
Rasten var lång. Emma stod vid muren och tittade på när de andra lekte. Xenia lekte kull med några från klassen. Emma visste inte om hon fick vara med.
Sedan blev det lunch. Emma öppnade sin matlåda. Den lilla hopvikta lappen låg överst. Hon vek upp den. Där stod det med mammas runda handstil:
Vad är gult och kan inte simma?
Vänd på lappen.
Emma vände på lappen. Där stod det:
En grävmaskin. (Den är gul. Och den kan inte simma. Det är hela skämtet.) Kram från mamma.
Emma fnissade. Det var det sämsta skämt hon någonsin hade hört, och fnisset ville inte sluta.
Xenia tittade bort mot lappen. ”Vad står det?”
Emma visade henne. Xenia läste. Hon tittade upp. Hon läste igen. Och sedan började hon skratta. Inte ett litet skratt. Ett högt, hickande skratt som fick hela bordet att titta.
”En grävmaskin”, sa hon. ”Det är det sämsta jag någonsin har hört.”
”Det är min mammas”, sa Emma.
”Har hon fler?”
”Hon har massor”, sa Emma. ”Alla är dåliga.”
Xenia tittade på henne. ”Vill du vara med och leka kull sedan?” frågade hon.
Det ville Emma.
På eftermiddagen, när mamma hämtade henne, frågade hon hur det hade gått.
”Bra”, sa Emma. ”Xenia tycker att ditt skämt var det sämsta i hela världen.”
”Vad härligt”, sa mamma. ”Då får jag hitta ett ännu sämre till i morgon.”
I köket där hemma sitter mamma vid bordet med en penna i kväll, du, med tungan lite utanför munnen. Hon letar efter ett skämt som är ännu sämre. Hon har skrivit tre. Det bästa handlar om en banan som inte kunde skala sig själv. Och i morgon ska Emma ha med sig två lappar. En till sig själv och en till Xenia. God natt.
