Det var en gång en pojke som hette Karl, och han hade en matlåda som farfar sa var förtrollad.
Den var blå och formad som en buss, med hjul målade på sidorna och ett litet fönster i locket där man kunde se in till maten. Karl hade fått den för att han skulle börja på förskolan. Det var i morgon.
”Den är förtrollad”, sa farfar när han gav honom den. ”När du öppnar den till lunch händer det något bra. Det händer varje gång.”
Karl trodde inte riktigt på det. Han var fyra och ett halvt, och han visste att matlådor bara var matlådor.
Första dagen på förskolan var lång. Mamma stannade hela förmiddagen, och sedan gick hon hem, och Karl satt bredvid en pedagog som hette Lars och tittade på de andra barnen. De kände alla varandra. Han kände ingen.
Klockan elva skulle de äta. Karl satte sig vid det långa bordet och ställde sin blå buss framför sig. Han tittade på den. Han vågade inte öppna den.
Bredvid honom satt en pojke han inte kände. Han hade mörkt, kort hår och en stickad tröja med en isbjörn på. Han hade också en matlåda. Den var röd och fyrkantig.
Pojken tittade på Karls matlåda.
”Är det en buss?” sa han.
”Ja”, sa Karl.
”Vilken linje?”
Karl visste inte. Han tittade på bussen. Det stod inget nummer på den.
”Femton”, sa han. Det var bussen som körde förbi hans hus.
”Jag åker med femton”, sa pojken. ”Med min pappa. Varje lördag.” Han sträckte fram handen. ”Jag heter Nanok.”
Karl öppnade matlådan. I den låg en smörgås med leverpastej och gurkstavar och ett halvt äpple som mamma hade skurit i klyftor. Det var inget förtrollat med det.
Nanok tittade på äpplet. ”Ska du inte ha den där?” Han pekade på den lilla röda klyftan.
”Jo”, sa Karl. ”Men du får ta en.”
Nanok tog en äppelklyfta. Han gav Karl en morot från sin egen matlåda. Sedan åt de, och Nanok berättade om buss femton, som hade en chaufför med mustasch som alltid sa ”trevlig resa” på grönländska, för att han visste att Nanoks farmor kom från Grönland. Karl berättade om farfar.
Efteråt lekte de bussar i sandlådan. Karl var chaufför. Nanok var passagerare. Sedan bytte de.
När mamma hämtade honom frågade hon hur det hade varit.
”Farfar hade rätt”, sa Karl. ”Matlådan är förtrollad.”
”Hur då?” frågade mamma.
”När jag öppnade den fick jag en kompis”, sa Karl.
Den blå bussen står diskad på köksbänken i kväll, du, redo för i morgon. Bredvid den ligger ett extra äpple som mamma ska skära i klyftor till lunch. Några av dem är till Karl. Och några är till en pojke med en isbjörn på tröjan, som också åker med linje femton. God natt.
