Det var en gång en flicka som hette Ninni, och hennes farmor hade trollpulver i en burk.
Burken stod högst upp på hyllan i farmors kök. Den var gammal och röd och hade en bild av en hjort på locket, och farmor tog bara ner den en gång om året. Det var första söndagen i advent, när hon bakade drömmar.
”Vad finns i den?” frågade Ninni. Hon var sex år och hade aldrig fått titta.
”Trollpulver”, sa farmor. ”Det får kakorna att blåsa upp sig.”
Hon tog av locket. Inuti låg en vit klump, som krossad krita. Ninni lutade sig fram och sniffade.
”Usch!” Hon hoppade bakåt. Det stack i näsan. Det luktade som det pappa gjorde rent badrummet med.
Farmor skrattade. ”Ja. Trollpulver luktar inte rosor. Det heter hjorthornssalt. En gång för väldigt länge sedan gjorde man det av horn från hjortar. Därav namnet. I dag gör man det i en fabrik.”
De bakade tillsammans. Farmor rörde smör och socker, och Ninni fick sikta mjölet. Farmor krossade lite av det vita pulvret med baksidan av en sked och rörde ut det i lite grädde. Inte särskilt mycket. Bara en tesked.
”Mer?” frågade Ninni.
”Aldrig mer”, sa farmor. ”Då smakar kakorna badrum.”
De rullade degen till små bollar, inte större än valnötter, och lade dem på plåten i långa rader med gott om plats emellan.
Sedan var det ugnens tur.
”Den tar jag”, sa farmor. Hon tog på sig grillvantarna. ”Ugnen är min. Du står här vid bordet och tittar genom glaset.”
Ninni stod med näsan nära ugnsluckan, men inte för nära. Farmor hade sagt två handbredder.
Och då hände det. Kakorna började växa. De var små och runda när de kom in. Nu blev de högre och större. De blåste upp sig, som om någon blåste in luft i dem. Ytan sprack i små fina sprickor.
”Det är trollpulvret”, sa farmor. ”När det blir varmt blir det till luft. Pyttesmå bubblor inne i degen. Och då växer kakorna.”
Hela köket luktade skarpt en stund. Farmor öppnade fönstret på glänt. ”Det är bara trollpulvret som flyger iväg”, sa hon. ”Det stannar inte i kakorna. Det är bara luften som gör det.”
Hon tog ut plåten och ställde den på bordet. Kakorna var ljusa och lätta som skum.
”Rör dem inte än”, sa hon. ”De måste svalna först.”
Ninni väntade. Det var det svåraste av allt.
Till sist fick hon smaka. Det knastrade när hon bet i den. Den var frasig och ihålig inuti och smakade smör och vanilj. Inte det minsta badrum.
Farmor satte locket på den röda burken och ställde den högst upp på hyllan.
Ingen rör plåtburken på farmors köksbänk i natt. Men tänk på kakorna därinne, frasiga och ihåliga och gyllene, med locket ordentligt stängt, så att de håller sig till jul. Och där uppe på hyllan står den röda burken med hjorten och ska vänta ett helt år. God natt.
