Det var en gång en pojke som hette Anton. Han var två och ett halvt år och hade en nalle som hette Nalle, eftersom det var det första ordet Anton hade lärt sig säga.
Anton tyckte inte om pottor. Den de hade hemma var vit och kall och hade vält en gång. Så en lördag sa mamma: ”I dag ska vi ut på jakt. Efter den perfekta pottan.”
”Jakt?” sa Anton. ”Med kikare?”
”Med kundvagn”, sa mamma.
I affären fanns en hel hylla med pottor. Anton satte upp Nalle på hyllan, så att han också kunde se.
Den första pottan såg ut som en racerbil. Den hade hjul och ratt. Anton satte sig på den. Den rullade baklänges in i en hylla med toalettpapper.
”Nej”, sa Anton från golvet.
Den andra pottan spelade musik när man satte sig. Hög musik. Med trumpeter. Anton hoppade upp som om den hade bitit honom.
”Nej”, sa Anton och höll för öronen.
Den tredje pottan var formad som en anka. Den hade en stor gul näbb framtill. Anton tittade på näbben. Näbben tittade på honom.
”Nej”, sa Anton. ”Den tittar på mig.”
Mamma började skratta. Hon försökte låta bli, men det gick inte.
Den fjärde pottan lyste. Den femte var rosa med glitter. Den sjätte var så stor att Anton nästan försvann ner i den.
”Nej. Nej. Nej”, sa Anton.
Han satte sig på golvet bredvid Nalle. Han såg trött ut.
Då tittade han ner på den nedersta hyllan. Där stod en potta som ingen hade tittat på. Den var grön som ett äpple. Den hade inga hjul, ingen musik, ingen näbb. Den hade bara ett litet ryggstöd och ett handtag på varje sida, så att man kunde hålla i sig.
Anton tog tag i handtagen. Han satte sig. Den vickade inte. Den rullade inte. Den sa ingenting.
Han satt där en stund.
”Den här”, sa han.
”Är du säker?”
”Nalle tycker om den.”
Nalle tyckte om den. Det syntes.
Hemma ställde de den gröna pottan i badrummet. Första dagen satt Nalle på den. Andra dagen satt Anton på den, med kläderna på, bara för att prova. Tredje dagen satt han där utan kläder, medan mamma läste en bok om en traktor.
Och då, medan traktorn körde i leran på sidan fyra, kom det ett litet ljud från pottan.
Anton tittade ner. Han tittade upp.
”Mamma”, sa han. ”Pottan har kissat.”
”Det är inte pottan”, sa mamma.
Anton tänkte. ”Jaha”, sa han. Sedan log han så stort att man kunde se alla hans tänder.
Den kvällen sov Nalle på badkarskanten och höll utkik över den gröna pottan. Det hade Anton bestämt.
God natt, du. I ett badrum någonstans står en grön potta som varken kör, sjunger eller tittar. Det är därför den är den perfekta.