Det var en gång en flicka som hette Rosalina, och hennes morfar hade en trollstav som ingen kunde se.
”Den är osynlig”, sa han när hon kom på besök en lördag i september. ”Jag har haft den sedan jag var pojke. Vill du se vad den kan?”
Rosalina tittade på hans hand. Det fanns ingenting i den. Han höll den bara som om det gjorde det.
”Följ med ut i trädgården”, sa morfar.
Trädgården var stor och lite vild. Där stod tre äppelträd, en gammal bänk och massor av höga blommor som höll på att bli bruna i toppen. Rosalina tyckte inte att det var något särskilt med den. Hon hade sett den många gånger.
Morfar ställde sig vid det första äppelträdet. Han lyfte den osynliga trollstaven och pekade på ett äpple som hängde lågt.
”Simsalabim”, sa han. ”Titta nu noga.”
Rosalina tittade. Det var bara ett äpple. Rött och grönt.
”Närmare”, sa morfar.
Hon gick ända fram till det. Och då såg hon det. På undersidan av äpplet satt en geting och åt ur ett litet hål. Den var gul och svart och mycket upptagen. Hon hade aldrig sett en geting äta förut.
”Den är hungrig”, viskade hon.
”Det är den”, sa morfar. ”Och den gör ingenting om vi står stilla och bara tittar.”
Han gick vidare. Vid bänken pekade han på ett av de bruna blomhuvudena. ”Simsalabim.”
Rosalina tittade noga. Det var en solros. Mitten var brun och full av små hål, och i några av hålen fanns det fortfarande frön. Medan hon tittade kom en liten fågel, en talgoxe med svart mössa, och satte sig på solrosen och hackade ut ett frö.
Rosalina höll andan. Talgoxen flög.
Vid häcken pekade morfar på ett blad. På bladet satt en snigel med randigt hus. Den sträckte ut sina antenner, långsamt, en i taget.
Vid stigen pekade han på en sten. Rosalina vände på den. Under stenen myllrade det av gråsuggor som skyndade bort från ljuset. Hon lade försiktigt tillbaka stenen, precis som den hade legat. Det sa morfar att man skulle.
De satte sig på bänken.
”Det är ingen riktig trollstav”, sa Rosalina. ”Det är bara ditt finger.”
”Ja”, sa morfar. ”Men titta vad den kan. När jag pekar, då tittar du. Och när du tittar ordentligt finns det plötsligt getingar och talgoxar och sniglar och gråsuggor. De fanns där hela tiden. Men nu kan du se dem.”
Rosalina tänkte på det. Sedan lyfte hon sin egen hand och pekade på det sista äppelträdet.
”Simsalabim”, sa hon.
Morfar tittade. Högt uppe i trädet, i en klyka mellan två grenar, satt en ekorre och tittade ner på dem med ett äpple i munnen.
”Den fungerar”, sa morfar. ”Du har också en.”
Rosalina har sin osynliga trollstav med sig i pyjamasfickan i natt, så att hon når den i morgon bitti. Och ute i morfars trädgård sover talgoxen i häcken, och snigeln har dragit in antennerna och krupit långt in i sitt randiga hus. God natt.
