Det var en gång en flicka som hette Liva. Hon var fyra år, och hon hade nyss flyttat. Från en lägenhet i en stor stad till ett gult radhus i en liten stad, där hon inte kände någon. Inte en enda.
Det var därför hon skulle börja på en ny förskola. Mitt i oktober, när alla de andra barnen redan kände varandra.
”De har lekt tillsammans sedan augusti”, sa Liva i bilen. ”De har redan vänner.”
”Jag vet”, sa pappa. ”Det är det svåraste med att vara ny. Men man kan visst få vänner, fast de andra redan har några.”
Liva tittade ut genom fönstret. Hon var inte säker.
Pedagogen hette Birgitta. Hon hade grått, kort hår och en rosa fleecetröja, och hon satte sig på huk framför Liva och sa: ”Jag har längtat efter att träffa dig. Vi har gjort i ordning en plats åt dig. Vill du se?”
Det fanns en krok med Livas namn på. Och en bild av en uggla ovanför. Det var hennes bild nu.
Pappa stannade en timme. Sedan gick han. Liva stod vid fönstret och såg honom gå ut till bilen. Han vinkade tre gånger. Det hade de bestämt.
Efteråt stod Liva mitt i rummet. Det var barn överallt. Några byggde med klossar. Några lekte i dockvrån. Två pojkar körde ikapp med bilar på golvet. Alla var upptagna. Ingen tittade på henne.
Liva gick och satte sig vid bordet där det låg papper och kritor. Hon började rita. Hon ritade sin gamla lägenhet. Den var hög och grå, med många fönster. Hon ritade sitt gamla fönster. Det var på fjärde våningen.
En pojke satte sig bredvid henne. Han hade mörkt hår och en grön tröja med en dinosaurie på.
”Vad är det?” frågade han.
”Där jag bodde förut”, sa Liva.
Pojken tittade på teckningen. ”Det är högt”, sa han.
”Fjärde våningen”, sa Liva. ”Man fick åka hiss.”
Pojken sa ingenting på en stund. Sedan tog han ett papper och började själv rita. Han ritade också ett högt hus. Med många fönster. Och en liten fyrkant som var en hiss.
”Jag bodde också högt”, sa han. ”Förut. På sjätte våningen. Det var i ett annat land.”
Liva tittade på honom. ”Är du också ny?”
”Jag kom i våras”, sa pojken. ”Jag heter Yusuf.”
”Jag heter Liva.”
De fortsatte rita. Yusuf ritade en balkong med blommor. Liva ritade en duva som satt på hennes gamla fönsterbräda. Yusuf ritade en liten flicka i ett fönster på fjärde våningen.
”Det är du”, sa han.
Liva ritade en pojke i ett fönster på sjätte våningen. ”Det är du.”
De tittade på sina teckningar. Två höga hus, i var sin stad, i var sitt land, med en liten person i var sitt fönster.
På eftermiddagen, när pappa kom, hade Liva och Yusuf satt upp teckningarna bredvid varandra på väggen. Birgitta hade hjälpt dem med tejp.
”Vem är det?” frågade pappa.
”Det är Yusuf”, sa Liva. ”Han har också bott högt.”
Yusuf vinkade. Pappa vinkade tillbaka.
På vägen hem i bilen var Liva tyst. Sedan sa hon: ”Pappa. Yusuf har också varit ny.”
Pappa tittade på henne i backspegeln. ”Då vet han hur det är”, sa han.
På kvällen låg Liva i sin nya säng, i sitt nya rum i det gula radhuset. Rummet låg på bottenvåningen. Det fanns ingen hiss. Men det fanns ett fönster med ett äppelträd utanför. Och i morgon skulle hon visa Yusuf hur man ritar en duva.
Två höga hus och en liten person i varje fönster, du. Nu ligger Liva i ett lågt, gult hus med ett äppelträd utanför och sover. Yusuf sover också, någon annanstans i staden. God natt.