Det var en gång en mammutflicka som hette Eir, och hon hade fått en lillasyster som var rädd för mörkret.
Lillasystern hette Vitan. Hon hette så för att hon var född med en liten, vit tofs hår i pannan, mitt i all den rödbruna pälsen. Hon var bara ett halvår gammal. Hon gick tätt intill sin mamma hela dagen, och när hon blev trött lade hon sig ner i snön och ville inte gå längre, och då fick någon knuffa på henne med snabeln tills hon reste sig igen. Det var ofta Eir som knuffade.
Eir var fyra år. Hon var stor nog att gå lite före flocken och stor nog att gräva fram sitt eget gräs under snön. Det var hon stolt över.
De levde under istiden, på den stora, öppna mammutstäppen, där vintern var lång och vinden kall. På vintern var dagarna korta. Solen kom upp sent och gick ner tidigt, och resten av tiden var det mörkt.
Och Vitan tyckte inte om mörkret.
Varje kväll, när ljuset försvann bakom de avlägsna bergen, började hon pipa. Ett litet, klagande mammutpip. Hon tryckte sig intill deras mamma och gömde huvudet i den långa pälsen och ville inte titta ut.
”Det är ingenting”, sa Eir. ”Det är bara mörkt.”
”Det är därför”, sa Vitan in i pälsen.
Eir suckade. Hon tyckte att det var lite besvärligt att ha en lillasyster. Hon kunde inte gå så långt bort längre. Hon fick alltid vänta. Och på kvällarna var det allt det där pipandet.
Men en kväll hände något.
Eir stod en bit utanför flocken och grävde. Det var så mammutar hittade mat på vintern. Man sopade bort snön med snabeln och betarna, fram och tillbaka, tills det kom fram gräs under. Gult och torrt, men gott nog. Eir sopade och sopade. Och när hon lyfte huvudet för att tugga såg hon det.
Himlen var grön.
Inte helt. Men högt uppe över stäppen, över bergen, hade det kommit ett band av grönt ljus. Det böljade. Det flyttade sig långsamt, som en stor, lysande filt som någon skakade. Sedan kom det lite lila i kanten. Sedan ännu ett band, längre upp.
Eir stod alldeles stilla med gräs i munnen.
Det var norrsken. Hon hade sett det förut, några gånger, när hon var liten. Men aldrig så stort. Det fyllde halva himlen, och det fick snön att lysa svagt grönt, och det fick mammutarnas skuggor att bli långa och blå.
Hon tänkte på Vitan.
Hon gick tillbaka till flocken. Vitan låg tätt intill deras mamma med huvudet inne i pälsen och pep tyst.
”Vitan”, sa Eir. ”Kom och titta.”
”Nej”, sa Vitan. ”Det är mörkt.”
”Det är inte mörkt just nu”, sa Eir. ”Inte riktigt. Du måste bara titta upp.”
Vitan skakade på huvudet inne i pälsen.
Eir funderade. Sedan lade hon sig ner i snön, precis bredvid sin lillasyster. Hon lade sig så tätt att deras pälsar nuddade varandra. Hon lade sin snabel över Vitans rygg, så som deras mamma brukade göra.
”Jag är precis här”, sa hon. ”Titta bara med ena ögat.”
Det gick ett ögonblick. Sedan kom ett litet, mörkt öga fram ur pälsen. Det tittade på Eir. Och sedan, långsamt, tittade det upp.
Vitan slutade pipa.
Över dem böljade norrskenet, grönt och lila och lite rött i kanten. Det rörde sig över himlen, långsamt och mjukt, och det var så tyst att man kunde höra snön knarra när någon av de vuxna flyttade fötterna.
”Vad är det?” viskade Vitan.
”Det är himlen som dansar”, sa Eir. Det var vad deras mormor alltid sa. Hon visste inte om det var sant. Men det lät sant.
”Kommer det varje natt?”
”Inte varje natt”, sa Eir. ”Men ibland. Och man kan bara se det när det är mörkt.”
Vitan funderade på det. Hon drog ut huvudet helt ur pälsen nu. Hon lade det på Eirs framben och tittade upp.
”Då är mörkret bra till något”, sa hon.
”Ja”, sa Eir. ”Det är det.”
De låg länge så, två mammutsystrar i snön, medan resten av flocken stod runt dem som en stor, varm mur. Till slut blev norrskenet svagare. Det blev till en tunn, grön slöja. Och sedan fanns bara stjärnorna kvar. Massor av stjärnor. Fler än någon kunde räkna.
Vitan pep inte. Hon hade somnat med huvudet på sin storasysters ben.
Eir låg kvar. Hon kunde ha rest sig och grävt fram lite mer gräs. Men hon låg bara kvar, alldeles stilla, så att hon inte skulle väcka henne.
Om det är mörkt i ditt rum i kväll, tänk då på Eir och Vitan som ligger tätt ihop på stäppen under en himmel som dansar. Mörkret är inte farligt, det är bara där stjärnorna bor. Sov gott, du. God natt.
