Det var en gång en flicka som hette Rosa, och hon var uppe på vinden hos sin morfar. Det var första söndagen i advent, och de hade klättrat upp för att hämta julpyntet.
Vinden var låg och dammig, och det luktade gamla tidningar och torra bjälkar. Morfar Sigvard gick framåtböjd med en ficklampa, och Rosa gick bakom honom och höll honom i bältet, för det hade han sagt att hon skulle.
Julpyntet stod precis där det brukade. Men bakom det, längst in under snedtaket, stod tre pappkartonger som Rosa aldrig hade sett förut. De var hopknutna med snöre, och det stod något på dem med blyerts, med mormors handstil.
BYN. FÖRSIKTIGT.
”Morfar”, sa Rosa. ”Vad är byn?”
Morfar lyste på kartongerna. Han blev stående länge.
”Det”, sa han, ”har jag inte tänkt på på många år.”
De bar ner kartongerna, en i taget, längs den branta vindstrappan. Morfar gick först, baklänges, och Rosa räckte ner dem till honom. Nere i vardagsrummet satt mormor Gun i sin fåtölj med stickningen. När hon såg kartongerna lade hon ifrån sig stickorna.
”Nej men”, sa hon. ”Finns de kvar?”
De öppnade den första kartongen. Den var full av tidningspapper. Och inne i tidningspapperet låg ett litet hus.
Det var gjort av porslin. Det hade vita väggar och ett rött tak med snö på, och det hade små fönster med gula rutor och en dörr med en krans. På baksidan fanns ett hål där man kunde sticka in en liten glödlampa.
”Bageriet”, sa mormor. ”Det var det första. Det fick jag av din morfar den julen när vi just hade gift oss. Vi hade inte råd med mycket. Men det hade han köpt.”
Morfar kliade sig i nacken och såg lite generad ut.
I nästa tidningspapper låg en kyrka med ett högt torn. Sedan en skomakare. Sedan en liten skola med en klocka på taket. Sedan ett hus med ett vattenhjul.
”Ett hus varje jul”, sa mormor. ”Det blev en tradition. Varje jul ett nytt hus. Och så byggde vi upp byn i fönstret. Hela den långa fönsterbänken i den gamla lägenheten.”
”Varför har jag aldrig sett den?” frågade Rosa.
Mormor och morfar tittade på varandra.
”När vi flyttade hit ut”, sa morfar, ”fanns det ingen fönsterbänk som var tillräckligt lång. Så den hamnade på vinden. Och sedan blev den kvar där. Och sedan fick mormor dåliga knän, så att hon inte kunde gå uppför vindstrappan. Och så glömde vi den.”
”Hela byn”, sa Rosa. ”Ni glömde en hel by.”
”Det gjorde vi visst”, sa mormor.
Rosa tittade sig omkring i vardagsrummet. Det fanns en lång skänk vid väggen under tavlan, med en duk på och en skål äpplen.
”Den där”, sa hon. ”Den är tillräckligt lång.”
Så den eftermiddagen byggde de upp byn.
Morfar flyttade äpplena. Mormor kom med en stor rulle bomull från badrummet, och Rosa bredde ut den över hela skänken, så att den såg ut som snö. De gjorde kullar med hopskrynklat tidningspapper under bomullen. I mitten lade de en liten rund spegel ur mormors väska. Det var skridskosjön.
Sedan kom husen. Mormor satt i fåtöljen och pekade och bestämde. Kyrkan skulle stå längst bak, på den högsta kullen. Bageriet precis bredvid. Skolan nere vid sjön.
För varje hus berättade mormor vilken jul det var från.
”Skomakaren. Det var den julen när det snöade så mycket att vi inte kunde komma ut ur trapphuset. Morfar fick klättra ut genom fönstret.”
”Det var bara en meter”, sa morfar.
”Det var två.”
”Vattenkvarnen. Det var den julen när din mamma föddes. Hon kom tre dagar före julafton. Vi åt ris à la Malta på sjukhuset.”
Rosa ställde vattenkvarnen väldigt försiktigt nere bredvid skridskosjön.
Det fanns också små figurer i kartongerna, inte större än en fingerled. En man som bar en julgran. Två barn som åkte kälke. En hund. En dam med en korg. Rosa ställde ut dem i snön där hon tyckte att de skulle vara. Barnen på kullen. Mannen med granen på väg upp till kyrkan. Hunden vid bageriet, för där luktade det nog gott.
Morfar hittade ljusslingan. Den var gammal och hade en stor tung strömbrytare. Han stack in en liten lampa i varje hus, och sedan rullade han in sladden bakom skänken så att den inte syntes.
”Är alla redo?” frågade han.
”Vänta”, sa mormor. ”Släck taklampan.”
Rosa släckte den. Det hade blivit mörkt ute. Vardagsrummet var alldeles mörkt, bara ljuset från gatan kom in.
Morfar tryckte på strömbrytaren.
Och byn tändes.
Det var alla fönster på en gång. Alla de små gula rutorna. Kyrkan lyste. Bageriet lyste. Skolan lyste, och vattenkvarnen, och skomakaren, och ljuset föll ut på bomullen, så att snön såg riktig ut, och skridskosjön glimmade.
Mormor sa ingenting. Hon bara satt och tittade. Morfar gick fram och ställde sig bakom hennes stol och lade handen på hennes axel.
”Det fattas en”, sa mormor efter en stund.
”Vad fattas?” frågade Rosa.
”Det fanns en liten flicka med en kälke. Hon stod alltid nere vid sjön.”
Rosa gick tillbaka till kartongerna. Hon rotade igenom tidningspapperet. Hon tog upp alltihop och skakade det. Till slut, i botten av den sista kartongen, i en hopskrynklad tidning från 1981, låg hon. En pytteliten flicka i röd kappa med en kälke i handen.
Rosa ställde henne vid skridskosjön. Precis bredvid vattenkvarnen.
”Nu är alla här”, sa mormor.
Den kvällen fick Rosa stanna och sova hos dem. Innan hon gick och lade sig satte hon sig på golvet framför skänken och tittade upp på byn. Den var så liten när man stod upp. Men nerifrån golvet var husen stora, och kullen var hög, och hon kunde nästan föreställa sig hur det skulle vara att gå längs den lilla gatan, förbi bageriet, och ner till sjön.
”Nästa jul”, sa morfar från dörren, ”ska vi köpa ett nytt hus. Och då får du välja.”
Rosa tänkte på det medan hon borstade tänderna. Kanske ett postkontor. Kanske en liten järnvägsstation.
Morfar släcker byn nu. Ett klick, och alla de gula fönstren slocknar på en gång. Men flickan med kälken står fortfarande vid sjön i mörkret. Hon har kommit hem efter många år på vinden. God natt.
