Det var en gång en liten mumie som hette Neb. Han låg i en sarkofag i en pyramid mitt i öknen tillsammans med tolv andra mumier, och de hade legat där i fyra tusen år. Det var väldigt länge att ligga stilla.
Neb var trött på att ligga stilla.
På natten, när månen sken in genom det lilla schaktet i pyramidens vägg, kunde han höra musik. Den kom långt utifrån, från en by vid floden där folk hade fest. Trumma och flöjt. Bom-ba-bom, ti-li-li.
Neb ville dansa.
”Mumier dansar inte”, sa den äldsta mumien, som låg i den största sarkofagen med guld på locket. ”Mumier ligger.”
”Varför då?”
Den äldsta mumien tänkte. Det tog lång tid, för han hade inte tänkt på flera hundra år. ”För att vi alltid har legat”, sa han sedan.
En natt kunde Neb inte stå ut längre. Han sköt av locket från sin sarkofag och kröp ut. Han ställde sig mitt i kammaren, där månskenet föll som en vit rand på golvet. Han lyssnade efter musiken. Bom-ba-bom.
Han lyfte ena foten. Han satte ner den. Han lyfte den andra. Han snurrade.
Han snurrade lite för fort.
Änden på hans bandage fastnade i ett hörn av sarkofagen. Och när Neb snurrade vidare började bandaget lindas av. Han snurrade runt och runt som en snurra, medan bandaget rullades ut över hela golvet, och till slut stod han mitt i en röra av vitt tyg och höll på att ramla omkull.
Bakom honom hörde han ett ljud. Det var locket på en sarkofag som gled åt sidan. Sedan ett till. Och ett till.
Alla mumierna satte sig upp och tittade på honom.
Neb skämdes. Han försökte samla ihop bandaget, men det var alldeles för långt.
Den äldsta mumien kröp ur sin sarkofag. Det knakade i alla hans leder. Han tog upp ena änden av Nebs bandage. Sedan gav han den andra änden till en annan mumie.
”Stå still”, sa han. ”Och snurra väldigt långsamt.”
Neb snurrade väldigt långsamt. De två gamla mumierna gick runt honom, och bandaget lindades på honom igen, lager för lager, snyggt och stramt.
När det var klart stod alla mumierna och tittade på varandra.
”Det var faktiskt lite roligt”, sa en av dem. ”Att gå runt.”
”I ring”, sa en annan.
”Långsamt”, sa den äldsta.
Utifrån byn kom musiken igen. Bom-ba-bom, ti-li-li. Och i kammaren, i den vita randen av månsken, tog tretton mumier varandra i händerna och började gå runt i en ring. Väldigt, väldigt långsamt. Ett steg. Paus. Ett steg. Paus. Det knakade lite i deras leder, och deras bandage prasslade.
Det var världens långsammaste dans. Men det var en dans.
När månen hade gått ner lade de sig tillbaka i sina sarkofager. Neb låg länge och log ut i mörkret. Hans bandage satt stramare än någonsin.
Kan du dansa liggande, du? Försök röra en enda tå, väldigt långsamt. Sedan en till. Det är mumiedansen. När alla tårna har dansat är den slut. God natt.
