Det var en gång en hyacint som hette Henny. Hon var ljusblå och stod i en rabatt under köksfönstret, och hennes blommor var små klockor, tätt intill stjälken, som en hel liten ljuskrona.

En kväll i april blev det kallt. Riktigt kallt. Solen hade gått ner bakom häcken, och luften luktade frost.

Ner i rabatten föll en humla. Hon hette Bibi, och hon hade varit ute för länge. I den kalla skymningen hade hon flugit efter den enda doft som fortfarande hängde kvar i luften. Hennys.

”Jag kan inte”, viskade hon. ”Mina vingar vill inte. Det är för kallt.”

Humlor kan inte flyga när de fryser. Deras flygmuskler måste vara varma. Det visste Henny. Hon hade sett det förut.

”Kryp upp”, sa hon. ”In i en av mina klockor. Den nedersta. Den är störst.”

Bibi kröp. Långsamt. Uppför det hala gröna bladet. Längs stjälken. In i den nedersta klockan, där det var mörkt och blått och doftade så sött att hon nästan glömde hur kall hon var.

”Det är varmt här inne”, mumlade hon.

”Det är dagens sol”, sa Henny. ”Jag har sparat lite av den.”

Bibi kurade ihop sig. Hennes ben höll fast i klockans kant. Hon surrade alldeles svagt, ett litet lågt brummande, som en mycket liten motor som går på tomgång.

Henny höll sig alldeles stilla. Hon böjde inte sina blad i vinden. Hon lät frosten lägga sig på rabatten och på häcken och på de andra blommorna. Men inne i hennes nedersta klocka fanns det fortfarande lite värme och en sovande humla.

På morgonen kom solen fram över häcken. Rimfrosten smälte till droppar.

Bibi vaknade. Hon sträckte på sig. Hon skakade på vingarna. Det surrade, först svagt, sedan starkare.

”Tack”, sa hon och kröp ut.

Sedan lyfte hon. Hon flög ett varv runt Henny, lågt, och sedan flög hon hem mot häcken.

Henny doftade lite mer än vanligt den dagen. Det var hennes hemlighet: på kvällen, när det blev kallt, doftade hon starkast, så att den som hade gått vilse kunde hitta henne.

Kryp in under täcket, precis som Bibi i sin blå klocka. Det har sparats lite värme åt dig också. God natt.