Det var en gång en pojke som hette Teo, och han fick en åttaarmad vän. Det hände på sommarlovet, i en liten vik i Grekland, där vattnet var så klart att man kunde se botten från piren.
Teo hade fått en cyklop och en snorkel i födelsedagspresent. Han kunde precis simma utan armpuffar nu. Men han hade lovat mamma två saker. Han snorklade bara där han bottnade. Och mamma var alltid med i vattnet, precis bredvid honom.
Första dagen såg han fiskar. Små, randiga fiskar som stod i stim och vände allihop på en gång. Andra dagen såg han en sjöborre med långa, svarta taggar, som han inte rörde. Tredje dagen såg han en sten som tittade på honom.
Han lyfte huvudet ur vattnet. ”Mamma! Stenen tittade!”
Mamma satte på sig sin cyklop, och de tittade ner tillsammans.
Det var ingen sten. Det var en bläckfisk. Den satt vid ingången till en liten grotta mellan två klippor, och den hade gjort sig grå och skrovlig och fläckig, precis som stenarna runt omkring. Men ögonen syntes. Två gyllene ögon med ett svart streck i mitten.
Runt grottans ingång låg en liten hög saker. Musselskal. En kapsyl från en flaska. En liten, slät, vit sten.
”Det är dess trädgård”, sa mamma när de kom upp. ”Bläckfiskar samlar saker och lägger dem utanför sin grotta. Kanske för att gömma ingången. Kanske för att de tycker om det.”
Nästa dag simmade Teo tillbaka till klipporna. Bläckfisken var där. Han låg alldeles stilla i vattnet och tittade. Den tittade tillbaka. Sedan skiftade den färg. Från grå till rödbrun och tillbaka igen.
Fjärde dagen, och femte, var den där också.
Sjätte dagen hände något. Teo låg med ansiktet i vattnet och handen framför sig, alldeles stilla, som han hade gjort varje dag. Och bläckfisken sträckte ut en arm.
Den kom långsamt. Spetsen av armen var liten och tunn och rosa på undersidan. Den rörde vid Teos finger. Bara vid spetsen. De små sugkopparna fastnade en stund, mjukt och lite kladdigt, som en puss från något väldigt litet. Sedan drog den tillbaka armen igen. Teo höll handen alldeles stilla. Han grep inte efter den. Det hade mamma sagt: Ett vilt djur får bestämma själv.
Teo kom upp ur vattnet så fort att han fick vatten i snorkeln.
”Den rörde vid mig!”
”Jag såg det”, sa mamma. Hon log bakom sin cyklop. ”Den vill veta vad du är. Den smakar med sugkopparna.”
”Vad smakar jag?”
”Solkräm, tror jag.”
Sista dagen på semestern simmade Teo ut en sista gång. Han hade något i handen. En liten, blå glaspärla som han hade hittat på stranden, slät och rund av havet.
Han lade den försiktigt på botten vid grottans ingång. Precis bredvid den vita stenen. Sedan simmade han en bit tillbaka och väntade.
Ingenting hände på länge. Sedan kom en arm ut ur grottan. Den rörde vid pärlan. Den rullade runt den. Och sedan tog den den och lade den överst på högen, mitt i, där den syntes.
Teo vinkade ner i vattnet. Det såg nästan ut som om bläckfisken blev en aning rödare.
På kvällen flög de hem.
Långt borta, i en vik i Grekland, sover en bläckfisk i sin grotta mellan två klippor nu, du. Utanför dörren ligger en vit sten, några skal och en liten, blå glaspärla. Den har den fått av en vän. God natt.
