Det var en gång en pojke som hette Sylvester, och han var nio år och hade aldrig varit skeppsbruten. Det ville han gärna vara. Han hade läst om skeppsbrutna i böcker: folk som spolades i land på en öde ö och byggde hyddor av palmblad och åt kokosnötter och skrev SOS i sanden.
”Det händer inte oss”, sa hans lillasyster Ellinor. Hon var sex. ”Vi ska bara segla till Kobbholmen och äta lunch.”
Det var sommarlov. Familjen hade lånat morfars gamla segelbåt. Den hette Tumlaren, och den var vit med en blå rand och hade en liten ruff med två kojer, en spis och ett skåp fullt av konserver. Pappa hade seglat i den sedan han var pojke. Mamma hade lärt sig för ett par somrar sedan.
Innan de seglade ut sa pappa det han alltid sa: ”Flytväst på när vi är på däck. Alltid. Och ingen går ut på fördäck utan att mamma eller jag säger ja.”
Sylvesters flytväst var orange och lite för stor. Ellinors var gul och hade en visselpipa i ett snöre.
De seglade ut ur hamnen på förmiddagen. Vinden var frisk. Tumlaren lade sig lite på sidan och skar genom vågorna med ett sus. Sylvester satt vid rorkulten tillsammans med pappa och fick styra, medan pappa höll handen ovanpå.
Kobbholmen var en liten ö ute i viken. Där bodde ingen. Där fanns en strand, en sanddyn, några buskar och massor av måsar. Det tog en halvtimme att gå hela vägen runt den.
De kom fram vid lunchtid. Pappa styrde in mot stranden. Mamma stod längst fram med en lång stång och mätte djupet.
”Två meter”, ropade hon. ”En och en halv. En meter. Stopp!”
Men det var för sent. Botten kom fortare än hon hade räknat med, för det låg en sandbank precis under vattnet. Det hördes ett långt, mjukt skrapande under båten. Tumlaren gled upp på sanden och stod stilla. Lite på sned.
Pappa startade motorn och backade. Motorn brummade. Båten rörde sig inte.
”Vi sitter fast”, sa pappa.
Sylvesters ögon blev stora. ”Är vi skeppsbrutna?”
”Nästan”, sa mamma. Hon log. ”Det är inte farligt. Vattnet når bara till knäna här inne. Båten står fint. Men vi kommer inte loss förrän vattnet stiger.”
Pappa tog fram sin telefon och ringde till hamnkaptenen. Han hette Erling, och han hade varit hamnkapten i trettio år.
”Kobbholmen, säger du”, sa Erling i telefonen. ”På sandbanken på östra sidan. Ja, det är det många som gör. Vinden har tryckt ut vattnet ur viken i dag. Det kommer tillbaka i natt när vinden lägger sig. Jag kommer ut med min båt i morgon bitti och drar loss er. Har ni mat och vatten?”
”Massor”, sa pappa.
”Då har ni det bra”, sa Erling. ”Ring om det är något. Jag har telefonen vid sängen.”
Pappa lade ner telefonen och tittade på barnen.
”Vi ska övernatta på Kobbholmen”, sa han.
Sylvester blev så glad att han glömde att säga något.
De vadade i land med flytvästarna på. Vattnet var ljummet och gick Ellinor upp till midjan. Pappa bar henne den sista biten. Mamma bar en väska med mat och en påse med tältet, som alltid låg i båten. Sylvester bar sovsäckarna över huvudet så att de inte skulle bli blöta.
På stranden slog de upp tältet i lä av sanddynen. Det var ett grönt tält med plats för fyra, om man låg tätt.
Sedan gick Sylvester och Ellinor på upptäcktsfärd. Mamma följde med. Hon sa att de skulle hålla sig på stranden och borta från måsarnas bon i dynen, för måsarna ville inte bli störda.
De hittade en massa saker. En flaska utan brev. En bit rep som hade blivit grönt. Ett krabbskal stort som en hand. En sten med ett litet hål rakt igenom, som Ellinor sa var en önskesten. Hon stoppade den i fickan.
”Vi måste skriva SOS”, sa Sylvester.
”Erling vet ju var vi är”, sa Ellinor.
”Vi måste ändå”, sa Sylvester.
Så de skrev SOS i sanden med en pinne. Stora bokstäver. Ellinor ritade en blomma bredvid. Mamma tog en bild.
På kvällen lagade pappa mat på ett litet gaskök i sanden. Det var konserver från ruffen: korv i tomatsås och bröd. De åt med skedar direkt ur kastrullen. Det var det godaste Sylvester någonsin hade smakat. Det sa han i alla fall.
”Det är för att vi är skeppsbrutna”, sa han.
”Det är för att du har varit ute hela dagen”, sa mamma.
Vinden lade sig. Det blev stilla. Måsarna slutade skrika och satte sig på dynen med huvudet under vingen.
Ute på sandbanken stod Tumlaren. Men nu stod den inte riktigt lika snett längre. Vattnet hade börjat komma tillbaka, långsamt, centimeter för centimeter. Pappa gick ut och kollade ankaret och kom tillbaka med blöta byxor.
Himlen blev först gul och sedan orange och sedan lila över viken. Inne på land kunde de se ljus i husen, långt borta. Ett av dem var kanske Erlings hus.
De borstade tänderna med vatten ur en flaska och spottade i sanden. Sedan kröp de in i tältet. Fyra sovsäckar sida vid sida. Ellinor i mitten.
”Kommer vi att bli räddade?” frågade Sylvester ut i mörkret.
”I morgon bitti”, sa pappa. ”Klockan sju. Erling har lovat.”
”Jag hoppas att han kommer för sent”, sa Sylvester.
Mamma skrattade i mörkret.
Utanför skvalpade vattnet mot stranden. En ensam mås sa något i sömnen. Ellinor somnade först, med önskestenen i handen. Sedan Sylvester. Pappa och mamma låg länge och lyssnade på vattnet.
Nästa morgon klockan sju kom en liten röd motorbåt puttrande över viken. Vid ratten stod en man med vitt skägg och keps. Han vinkade.
”God morgon, skeppsbrutna!” ropade Erling.
Vattnet hade stigit under natten. Erling knöt ett rep i Tumlarens förstäv, och med ett litet ryck gled båten av sandbanken och flöt igen. Den rätade upp sig och guppade som en and.
De packade tältet. Sylvester tittade på SOS-bokstäverna i sanden. Vågorna hade redan tagit halva blomman.
”Kan vi komma tillbaka?” frågade han.
”Ja”, sa pappa. ”Men nästa gång ankrar vi längre ut.”
Är du också lite skeppsbruten, du? Din säng är en liten ö, och täcket är ditt tält. Vattnet kommer stilla tillbaka i natt, och i morgon bitti är det någon som säger god morgon. God natt.
