Det var en gång en mycket gammal elefant som hette Mzee, och han gick alltid ensam.
Det gör gamla elefanthannar. När de blir stora lämnar de sin mamma och sina systrar och går sina egna vägar över savannen. Mzee hade gått sina egna vägar i Tanzania i så många år att han kände varenda stig, varenda vattenhål och varenda träd som var bra att klia sig mot. Han gick långsamt. Han hade ingen brådska.
En natt kom det första regnet.
Det hade varit länge efterlängtat. Hela savannen hade varit torr och gul och dammig, och nu kom regnet dånande ner, så att det ångade från marken. På morgonen var allt blött och blankt, och Mzee gick ut för att se hur allting mådde.
Hans fötter var enorma. När han klev i den mjuka jorden gjorde han ett hål, runt och djupt, nästan som en balja. Och eftersom regnet fortsatte att droppa från gräset fylldes hålen långsamt med vatten. Bakom honom låg en lång rad små, runda vattenpölar.
Det var i den sjätte pölen som Kesi satt.
Kesi var en lejonunge. Hon var bara lite större än en katt, med fläckar på benen som lejonungar har när de är små, och hon hade gått lite för långt bort från sin mamma, som sov under ett träd en bit därifrån. Nu satt hon på kanten av elefantens fotspår och stirrade ner i vattnet.
Mzee stannade. Han tittade ner på henne med ett litet, rynkigt öga.
”Du sitter i mitt fotspår”, sa han.
”Det är någon där inne”, sa Kesi utan att titta upp.
Mzee böjde huvudet. Det tog en stund, för han var mycket stor. Han tittade ner i pölen.
Det var någon där inne. Små, svarta grodyngel som simmade runt i ring. En vattenskalbagge med blank rygg. En liten groda, inte större än en nagel, som satt på kanten och pumpade med halsen.
”Hur har de kommit hit?” frågade Kesi. ”Pölen fanns inte här i går.”
”Nej”, sa Mzee. ”Den fanns inte här i går. Det var jag som gjorde den.”
Kesi tittade upp på honom för första gången. Sedan tittade hon på hans fötter. Sedan tillbaka på pölen.
”Gjorde du det med flit?”
Mzee funderade. ”Nej”, sa han. ”Jag gick bara.”
”Men nu bor de där”, sa Kesi.
Mzee hade aldrig tänkt på det. Han hade gått på savannen i mer än femtio år, i regn och i torka, och varenda gång det hade regnat hade han gjort hål. Och i alla de hålen hade det kommit vatten. Och i vattnet hade det kommit grodor och grodyngel och skalbaggar. Han hade bara aldrig böjt sig ner för att titta.
”Vart ska du?” frågade Kesi.
”Ner till floden”, sa Mzee.
”Kan du gå försiktigt?” frågade Kesi. ”Så att du gör några fler. Men inte kliver i dem som du redan har gjort.”
Mzee tittade på henne. Han lyfte ena foten mycket långsamt, flyttade den en bit åt sidan och satte ner den i den mjuka jorden. Ett nytt hål. Runt och djupt.
Kesi sprang dit och tittade ner i det. ”Det är tomt”, sa hon.
”Ge det tid”, sa Mzee.
Så gick de ner mot floden, den gamla elefanten och den lilla lejonungen. Han satte ner fötterna, en i taget, långsamt och försiktigt, en bra bit från de gamla spåren. Hon sprang fram och tillbaka mellan hålen och tittade ner i dem och berättade för honom vem som bodde i vilket. I ett fanns det två grodor. I ett annat en skräddare som sprang över vattnet utan att bli blöt. Och i det sista fanns det ingenting än, bara ett moln som speglade sig.
Vid floden drack Mzee länge. Kesi drack också, lite grann, med sin rosa tunga.
Då hörde hon sin mamma ropa, ett kort, hest rop från trädet bakom dem. Kesi spetsade öronen.
”Jag måste gå hem”, sa hon.
”Det måste du”, sa Mzee.
Hon sprang tillbaka längs raden av pölar, över gräset, och hon hoppade över varenda en av dem i stället för att kliva i dem.
Mzee blev stående vid floden. Efter en stund böjde han huvudet och tittade ner i det sista av sina fotspår. Där simmade ett litet, svart grodyngel runt.
Kan du se dem framför dig? Kesi har somnat bredvid sin mamma under trädet. Och ute på savannen ligger en lång rad små, runda vattenpölar, och i var och en av dem sitter en groda och sjunger med i nattens kör. Mzee står fortfarande vid floden och är noga med var han sätter fötterna. Sov gott, och god natt från dem allihop.
