Det var en gång en lejonunge som hette Axel. Han hade stora tassar som han ännu inte hade vuxit i, och han bodde med sin familj i utkanten av djungeln, där de höga träden tog slut och gräset började.
Axel övade på att ryta. Det lät mest som en katt som hostade.
En kväll, när himlen höll på att bli lila, hörde han något som han aldrig hade hört förut. Det kom inifrån djungeln. Det lät nästan som en sång.
”Mamma, vad är det?” frågade han.
Mamma lyfte huvudet och lyssnade. ”Det är djungelns hemlighet”, sa hon. ”Om du vill veta mer får du fråga dem som sjunger den. Men gå bara till det stora fikonträdet. Då kan jag höra dig.”
Axel lunkade in under de första träden. Det var mörkare där, och det doftade blöta löv och mogen frukt.
Vid floden stod den gamla elefanten Oda och drack.
”Oda, sjunger du djungelns hemlighet?”
Oda lyfte snabeln och blåste en lång, djup ton. Brrrruuuum. ”Jag sjunger den nedersta delen”, sa hon. ”Den som alla de andra står på.”
Axel gick vidare. Uppe i ett träd hängde apan Kalle med huvudet nedåt.
”Kalle, sjunger du djungelns hemlighet?”
Kalle klappade i händerna och trummade på en ihålig gren. Tock-tock-ticke-tock. Tock-tock-ticke-tock. ”Jag håller takten”, sa han. ”Annars kommer alla ur takt.”
Axel gick vidare. På en gren satt papegojan Pip och putsade sina fjädrar.
”Pip, sjunger du djungelns hemlighet?”
Pip visslade. En ljus, slingrande melodi som gick upp och ner och upp igen. ”Jag sjunger toppen”, sa han. ”Det är den man kommer ihåg.”
Axel gick vidare tills han kom fram till det stora fikonträdet. Han satte sig under det.
Nere vid floden blåste Oda sin djupa ton. Brrrruuuum. Uppe i trädet trummade Kalle. Tock-tock-ticke-tock. Pip visslade sin melodi över alltihop. Och nu kunde Axel höra de andra också. Grodorna som kväkte i små, runda stötar. Cikadorna som surrade som om luften själv sjöng. Flodhästarna som grymtade i vattnet. Och fladdermössen som pep så högt att man knappt kunde ana det.
Var för sig var det bara ljud. Men tillsammans var det en sång. En lång, långsam godnattsång för hela djungeln.
Axel lyssnade. Då märkte han något. Det fattades något i sången. Någonstans mitt emellan Odas djupa ton och Pips höga vissling fanns det ett litet hål. Som ett trappsteg som hade fallit ur en trappa.
Han reste sig. Han andades ända ner i magen. Och så röt han.
Det lät som en katt som hostade.
Sången tystnade. Grodorna teg. Kalle tappade sin gren.
Axel ville helst gömma sig. Men då hörde han mamma ute från gräset. Hon röt inte högt. Hon brummade, djupt och mjukt, som ett vrål som hade lagts i säng.
Mmmmrrrrr.
Axel försökte igen. Inte högt den här gången. Mjukt. Mmmrrr.
Oda blåste sin ton. Kalle hittade sin gren. Pip visslade. Grodorna kväkte. Och precis i hålet mitt i sången passade Axels lilla brumm som en bit i ett pussel.
Han brummade tills det blev alldeles mörkt. Sedan lunkade han tillbaka till mamma och lade sig tätt intill hennes mage. Därifrån kunde han fortfarande höra alltihop. Men nu var han en del av det.
Mmmrrr, sa han sömnigt. Mmmrr.
Djungeln sjunger fortfarande där ute. Och om du lyssnar på ljuden i ditt eget hus i kväll, kylskåpet som surrar, vinden vid fönstret och någon som diskar, så är det kanske ditt hems alldeles egna godnattsång. God natt.
