Det var en gång en pojke som hette Mateo, och han bodde i djungeln. Inte i ett träd, så som djungelpojkar gör i böckerna, utan i ett litet hus med korrugerat plåttak i kanten av regnskogen i Venezuela, där bergen är gröna ända upp till toppen.
Han bodde där med sin morfar och en grön papegoja som hette Fjäder. Fjäder kunde säga tre ord: ”Mateo”, ”mat” och ”nej”. Det sista sa hon oftast.
Morfar hade visat Mateo allt i djungeln. Vilka frukter man kunde äta. Vilka myror man skulle gå runt. Hur man kunde höra på fåglarna om det skulle bli regn. Men det fanns ett ställe som han aldrig hade visat honom.
Längre upp längs floden, där stigen blev brant, fanns en svart öppning i klippan. En grotta. Och varje kväll, precis när det blev mörkt, kom det ljud ut ur den. Skrik och klick och skrällande gnissel, som om något där inne hade vaknat och grälade.
”Vad finns där inne?” hade Mateo frågat många gånger.
”När du är stor nog ska jag visa dig”, sa morfar varje gång.
En dag, när Mateo hade fyllt sju, kom morfar ut med två pannlampor och ett långt rep.
”I kväll är du stor nog”, sa han.
De gick uppför stigen på eftermiddagen. Fjäder satt på Mateos axel och sa ”nej” hela vägen. Vid grottan satte sig morfar på en sten och gick igenom reglerna, en i taget, medan han knöt repet runt midjan.
”Man går aldrig in i en grotta ensam”, sa han. ”Aldrig. Inte ens när man är vuxen. Du håller i repet hela tiden. Du går bakom mig, inte framför. Och vi går bara så långt in att vi fortfarande kan se öppningen om vi vänder oss om.”
Mateo nickade. Han tog tag i repet.
”Och så ska vi vara tysta”, sa morfar. ”De sover.”
”Vilka?”
”Det får du se.”
De tände pannlamporna och gick in. Det var svalt där inne, och det droppade från taket. Golvet var mjukt och fullt av små hårda frön som knastrade under stövlarna. Det luktade sött och lite surt, som frukt som har legat för länge.
Morfar stannade och pekade uppåt med ljuset.
Uppe under taket, på smala hyllor i klippan, satt det fåglar. Många fåglar. Hundratals. De var bruna med små vita prickar, och de hade krokiga näbbar och stora mörka ögon som lyste rött i lampans sken. Några av dem satt på bon som såg ut som små torn av torkat fruktmos.
”Fettfåglar”, viskade morfar. ”De finns bara i norra delen av Sydamerika. På dagen sover de i grottan. På natten flyger de ut och äter frukt från palmerna. Alla frön på golvet har de tagit med sig hem i magen.”
Då rörde en av fåglarna på sig. Och en till. Utanför höll det på att bli mörkt.
Plötsligt fylldes grottan av ljudet. Klick, klick, klick. Det var ett snabbt, torrt klick, som när man knäpper med fingrarna.
”Varför klickar de?” viskade Mateo.
”För att det är kolsvart här inne”, sa morfar. ”Längre in, dit ljuset aldrig kommer, kan inte ens de stora ögonen se något. Så de klickar och lyssnar efter ekot från väggarna. Då vet de var väggarna är. Precis som fladdermöss.”
Mateo försökte klicka med tungan. Det lät inte riktigt rätt. Fjäder försökte också. Det lät inte alls rätt.
Sedan lyfte den första fågeln. Den flög rakt över deras huvuden, så att Mateo kunde känna vingsuset i håret, och ut genom öppningen. Sedan en till. Sedan tio. Sedan hundra. Grottan var full av vingar och klick och skrik, och morfar drog in Mateo mot väggen, och de stod alldeles stilla medan fåglarna strömmade ut förbi dem. Fjäder gömde huvudet under hans haka.
Till slut blev det tyst. Bara droppandet från taket.
De gick ut. Det hade blivit kväll. Över djungeln, i det blå ljuset, kunde de se fettfåglarna flyga i en lång rad mot palmerna i dalen.
”Nu vet du”, sa morfar och lindade upp repet. ”Det är de som låter på kvällarna.”
”De grälar inte”, sa Mateo. ”De klickar för att hitta vägen.”
”Ja”, sa morfar. ”Och nu ska vi också hitta vägen. Hem.”
De gick nerför stigen med pannlamporna tända. Fjäder var alldeles tyst. Hon sa inte ens ”nej”.
Hemma i det lilla huset med plåttaket klickar Mateo med tungan upp mot taket, du, och lyssnar efter ett eko. Fjäder sover på sin pinne med ena benet uppdraget. Och uppe vid floden flyger fettfåglarna från palm till palm i mörkret och hittar vägen med ljud. God natt.
