Det var en gång en flicka som hette Hjördis. Hennes pappa var urmakare i en liten stad med kullerstensgator och ett rådhus med ett torn, och i tornet satt stadens stora ur. Det hade två svarta visare, var och en lika lång som Hjördis, och ett urverk med kugghjul som var större än cykelhjul.
Uret måste dras upp varje lördagskväll. Det hade det behövt i hundratjugo år. Och det kunde bara göras med en nyckel, den gyllene nyckeln. Den var av mässing och lika lång som en sked, och den hängde alltid på en spik bakom disken i urmakarens butik.
Den här lördagen var första gången som Hjördis fick följa med upp och dra upp uret.
”Klockan åtta går vi upp”, sa pappa. ”Hämta nyckeln när du har ätit.”
Hjördis gick bort till spiken. Den var tom.
Hon tittade under disken. Hon tittade i lådan med fjädrar och i lådan med skruvar. Hon tittade i pappas rockficka. Ingen gyllene nyckel.
”Pappa”, sa hon. ”Nyckeln är borta.”
Pappa blev blek. ”Om uret inte dras upp i kväll stannar det i morgon”, sa han. ”Det har inte stått stilla en enda gång sedan min farfars far skötte det.”
De letade igenom hela butiken. Bakom de stora golvuren. Under mattan. I lådan med papper. Ingen nyckel.
”Var har du varit i dag?” frågade Hjördis.
Pappa tänkte. ”Jag var uppe i tornet i förmiddags och smorde kugghjulen. Sedan var jag hos bagaren. Sedan på biblioteket. Sedan satt jag på bänken vid fontänen och åt min kanelbulle.”
”Då går vi samma väg”, sa Hjördis.
De gick till bagaren. Bagaren hade inte sett någon nyckel, men hon gav Hjördis en kanelbulle. De gick till biblioteket. Bibliotekarien tittade under alla borden och i lådan med kvarglömda saker. Där fanns tre mössor och ett paraply, men ingen nyckel. De gick till fontänen. Hjördis tittade under bänken och ner i vattnet. Där låg mynt och en blå kula, men ingen nyckel.
Det började bli mörkt. Klockan var halv åtta.
Hjördis satte sig på bänken och åt sin kanelbulle. Ovanför henne satt en kaja i ett träd och tittade på henne med sina ljusa, silvergrå ögon. Den tittade på kanelbullen. Sedan tittade den på Hjördis hårspänne, som var silverfärgat och glänste.
”Pappa”, sa Hjördis långsamt. ”När du var uppe i tornet. Låg nyckeln bara någonstans medan du smorde?”
Pappa tänkte. ”Jag lade den i fönsterkarmen”, sa han. ”Fönstret var öppet, för det luktar så mycket olja.”
”Och fanns det kajor där?”
”Det finns alltid kajor i tornet”, sa pappa. ”De bygger bo bakom urtavlan.”
De tittade på varandra. Sedan sprang de.
Uppför trappan i tornet. Den var smal och vindlande och hade hundratolv steg. Pappa gick först med ficklampan och höll Hjördis i handen. Högst upp kom de in i rummet med urverket. Kugghjulen tickade och tickade, stora och långsamma.
Bakom urtavlan fanns ett hål i muren. Och i hålet fanns ett bo. Det var byggt av kvistar och hö och en bit blå plast och en gammal sko. Och mitt i boet, mellan två ljusblå äggskal från förra våren, låg den gyllene nyckeln och glänste.
”Håll lampan”, sa pappa. Han stack försiktigt in armen och tog ut den. Boet var tomt. Kajorna sov någon annanstans på kvällarna.
Klockan var fem i åtta.
Pappa satte nyckeln i hålet i urverket. Sedan lade han Hjördis hand på den och sin egen hand ovanpå.
”Vrid”, sa han.
Det var tungt. Nyckeln knarrade och klickade. Klick, klick, klick. Hjördis vred och vred, och pappa hjälpte till när det blev för tungt. Till slut sa det ett högt klack, och sedan gick nyckeln inte att vrida längre.
I samma ögonblick slog uret.
BONG. Hjördis höll på att ramla omkull. BONG. Hela tornet skakade. BONG, BONG, BONG, BONG, BONG, BONG. Åtta gånger, så högt att hon kunde känna det i magen.
Sedan blev det tyst, förutom tick och tack.
På vägen ner lade Hjördis sitt silverhårspänne i fönsterkarmen. ”Till kajorna”, sa hon. ”Så har de något annat att ta.”
Pappa log och hängde den gyllene nyckeln i ett snöre runt halsen, och där hängde den hela vägen hem.
Lyssnar du, du? Om du bor nära ett kyrktorn eller ett rådhus slår det kanske alldeles strax. Räkna slagen, långsamt, ett efter ett. Innan du kommer till det sista sover du kanske. God natt.
