Det var en gång en flicka som hette Selma, och hon var på sommarlov vid Vadehavet i Danmark med sin pappa. De bodde i ett litet, gult sommarhus bakom vallen, och varje morgon tittade pappa i ett litet häfte som hette tidvattentabellen.
”Vad står det i den?” frågade Selma.
”När havet går ut och när det kommer in igen”, sa pappa. ”Här ute går havet nämligen sin väg två gånger om dagen. Och sedan kommer det tillbaka.”
Tredje dagen sa pappa: ”I morgon bitti är det lågvatten. Då ska vi ut till den försvunna ön.”
”Vad är det för ö?”
”Det är en ö som bara finns när vattnet är borta”, sa pappa. ”På eftermiddagen har den försvunnit igen.”
Selma trodde inte på honom. Men nästa morgon klockan sju stod de på vallen tillsammans med en liten grupp människor och en kvinna i gröna vadarbyxor och orange väst. Hon hette Gerda och var naturguide, och hon hade en visselpipa runt halsen och en klocka på armen som hon tittade på hela tiden.
”Nu går vi ut”, sa Gerda. ”Vi håller ihop, vi går efter mig, och när jag visslar vänder vi. Med en gång. Även om någon precis har hittat något spännande. Havet väntar inte på någon.”
Selma tog pappas hand.
De gick ut på havsbotten. Den var våt och blank och full av små räfflor där vattnet hade legat. Det sög under stövlarna. Slurp, slurp. Överallt låg det små högar av sand som såg ut som spagetti.
”Det är sandmasken”, sa Gerda. ”Den ligger nere i ett litet U under marken och äter sand. Och sedan kommer den ut med den igen här.”
”Är det dess bajs?” frågade Selma.
”Det är det”, sa Gerda, och alla skrattade.
De gick länge. Bakom dem blev vallen och sommarhusen mindre och mindre. Framför dem var det bara blankt, grått och glänsande, och fåglar som sprang omkring med långa näbbar och stack ner dem i dyn.
Sedan kom den till synes. En lång, låg kulle av ljus sand som låg mitt i alltihop, med en kant av tång och musselskal. Den försvunna ön.
”Det är en sandbank”, sa Gerda. ”I eftermiddag ligger den under två meter vatten. Nu är den vår. I en halvtimme.”
Ute på sandbanken fanns det skatter. Selma hittade en strandkrabba som gick i sidled över hennes stövel. Hon hittade en hjärtmussla som var alldeles hel, med båda skalen. Hon hittade ett snäckskal där det bodde en eremitkräfta, som stack ut sina små ben och drog in dem igen.
Och sedan hittade hon något som inte var ett skal.
Det var en flaska. En gammal, grön glasflaska med en kork, och den låg halvt nedgrävd i sanden. Inne i flaskan fanns ett papper, hoprullat.
”Pappa!” ropade hon. ”Pappa, en flaskpost!”
Alla samlades runt henne. Gerda hjälpte till att få ut korken, och pappa fick ut pappret med ett långt strå. Det var ett brev. Det var skrivet med färgpenna, och det var en häst ritad i hörnet.
”Hallo! Ich heiße Mia. Ich bin acht Jahre alt.”
”Det är tyska”, sa pappa. ”Hon heter Mia, och hon är åtta år.”
Han läste vidare, långsamt. Mia bodde på en ö i Tyskland, lite längre söderut längs samma hav. Hon hade kastat flaskan i vattnet från en båt förra sommaren. Hon hade en häst som hette Pünktchen, och om någon hittade brevet fick de gärna skriva till henne. Längst ner stod hennes adress.
”Kan vi skriva till henne?” frågade Selma.
”Det kan vi”, sa pappa.
I samma stund visslade Gerda. Det var en lång, skarp vissling, och alla vände sig om med en gång. Selma tittade ner. Precis vid sandbankens kant fanns det en tunn, blank strimma vatten som inte hade funnits där förut.
”Nu går vi”, sa Gerda. ”Lugnt, men inte långsamt.”
De gick tillbaka mot vallen, i samma ordning som förut. Selma höll flaskan under armen och pappas hand i den andra. Hon tittade bakåt vart hundrade steg. Första gången låg sandbanken kvar. Andra gången hade den blivit mindre. Tredje gången fanns det bara en ljus strimma kvar, och runt den glittrade vattnet.
När de stod på vallen hade den försvunnit.
”Den finns kvar”, sa Gerda. ”Den ligger bara under vattnet nu. I morgon bitti är den där igen.”
På kvällen satt Selma vid köksbordet i det gula sommarhuset och skrev ett brev. Pappa hjälpte till med de tyska orden. Hon skrev att hon hette Selma och var sju, och att hon hade hittat flaskan på en sandbank som försvann. Och hon ritade en strandkrabba i hörnet, bredvid hästen.
”Ska vi kasta det i havet?” frågade hon.
”Vi skickar det med posten”, sa pappa. ”Då kommer det fram lite fortare.”
Ute på andra sidan vallen kom havet in, långsamt och stilla, och lade sig över sandbanken som ett täcke.
Nu ligger havet över den försvunna ön, du, och alla krabbor och musslor och sandmaskar sover under vattnet. I morgon bitti drar havet sig tillbaka igen och tittar efter om de är kvar. Det är de. God natt.
