Det var en gång en pojke som hette Danny, och han var detektiv. Han hade ingen bricka och ingen hatt. Men han hade en regel som han hade lärt sig av en gammal film: Gå samma väg som saken gick.
En lördag i maj var Danny på kolonilotten med sin farmor, Gerd. Det var en liten trädgård med en grön stuga, ett äppelträd, tomatplantor i växthuset och en stor svart regnvattentunna vid husets hörn.
Vid femtiden ville farmor låsa stugan och cykla hem. Hon stack handen i fickan.
”Jaså”, sa hon. ”Var är nyckeln?”
Den var inte i fickan. Den var inte i hennes väska. Den satt inte i dörren. Det var en liten nyckel av mässing på en ring tillsammans med en liten röd plastjordgubbe.
”Jag hade den här i förmiddags”, sa farmor. ”Det vet jag.”
Danny rätade på sig. ”Det här är ett fall”, sa han.
”Det är det väl”, sa farmor.
”Vad gjorde du i dag? I ordning.”
Farmor tänkte. ”Jag låste upp. Sedan drack vi kaffe och saft. Sedan rensade jag ogräs i rabatten vid häcken. Sedan band jag upp tomaterna i växthuset. Sedan vattnade jag.”
”Då går vi samma väg”, sa Danny.
De började vid dörren. Ingen nyckel. De gick bort till bordet där de hade druckit kaffe. Danny tittade under bordet och under dynorna. Ingen nyckel. De gick bort till rabatten vid häcken. Danny gick ner på knä och tittade mellan bladen. Han hittade en snigel och en gammal klädnypa. Ingen nyckel.
I växthuset var det varmt och doftade tomater. Danny tittade under hyllorna och i krukorna. Ingen nyckel.
”Hur vattnade du?” frågade han.
”Med kannan”, sa farmor. ”Jag fyllde den i regnvattentunnan. Jag doppade ner den, många gånger.”
Danny gick bort till tunnan. Den var full av mörkt vatten. Han kunde inte se botten.
”Böjde du dig ner över tunnan, farmor?”
”Ja”, sa farmor. ”Man måste ju böja sig för att nå vattnet.”
”Och nyckeln låg i vilken ficka?”
Farmor tittade ner på sin kofta. Den hade en stor ficka på bröstet. Utan blixtlås.
”Åh nej”, sa hon.
Danny kavlade upp ärmen. Men farmor höll tillbaka honom.
”Inte med armen”, sa hon. ”Tunnan är djup, och det kan ligga något vasst på botten. Och du lutar dig inte in över den. Det är farligt. Det är därför det ligger ett lock på den när vi inte använder den.”
Danny tänkte. Han tittade på nyckeln i sin egen ficka, hans hemnyckel. Den satt på en ring av stål.
”Farmor, har du en magnet?”
Det hade farmor. Det satt en på kylskåpet inne i stugan, en stor rund en som höll fast en inköpslista. Danny knöt fast den i änden av ett långt bindsnöre från växthuset. Nyckeln var av mässing, och mässing fastnar inte på en magnet. Men ringen den satt på var av stål.
Farmor höll i hans tröja. Danny sänkte ner magneten i tunnan. Långsamt. Han kände den nudda botten. Sedan drog han den lite längs botten. Upp. Ingenting. Ner igen. Lite mer åt höger. Upp.
Och där, i änden av snöret, dinglade en liten stålring med en mässingsnyckel och en röd plastjordgubbe.
Farmor klappade händerna.
”Fallet är löst”, sa Danny.
”Detektiv Danny”, sa farmor. ”Du ska ha lön.” Hon gav honom den sista biten kaka ur fikakorgen.
På vägen hem cyklade farmor först, och nyckeln låg i hennes byxficka. Den med blixtlås.
Kolonilotten ligger mörk och låst i kväll, och locket ligger på regnvattentunnan. Bredvid ligger Dannys magnet på bindsnöret, redo för nästa fall. Sov gott, lilla detektiv. God natt.
