Det var en gång en flicka som hette Sally, men hennes lillebror Måns kallade henne Syster Sally, och nu gjorde alla det.
Syster Sally var sju. Måns var tre. De var på sommarlov hos morfar i ett litet vitt hus vid en vik, där det luktade tång och där måsarna satt på skorstenen på morgnarna.
På morfars bokhylla, mellan böckerna, stod en flaska. Den låg ner på ett litet ställ av trä, och inuti den fanns ett skepp. Ett riktigt piratskepp med tre master, svarta segel och en liten svart flagga med en vit mås på.
”Hur har det kommit in där?” frågade Syster Sally. Flaskhalsen var inte tjockare än hennes tumme. Skeppet var många gånger bredare.
”Det”, sa morfar, ”är piratskeppets gåta. Ingen har löst den än. Varken din mamma eller din moster när de var små.”
Syster Sally tittade på flaskan länge. Hon försökte föreställa sig skeppet klämmas in genom halsen. Det gick inte. Det skulle gå sönder.
”Var flaskan sönder, och så har du limmat ihop den?” frågade hon.
Morfar höll upp flaskan mot ljuset. Det fanns inga sprickor.
”Är skeppet byggt där inne?”
”Hur skulle jag få in händerna där?” sa morfar.
”Skepp”, sa Måns och pekade.
Syster Sally tänkte på det hela dagen. På stranden, medan Måns byggde ett sandslott och morfar satt i fällstolen. Vid middagen. Och när hon låg i sängen och inte kunde sova tänkte hon på det, medan hon tittade ut över viken, där en riktig segelbåt låg för ankar med seglen ihoprullade.
Seglen var ihoprullade. Masten stod upp. Men på vissa båtar kunde man fälla ner masten när man skulle under en bro. Det hade morfar visat henne.
Hon satte sig upp i sängen.
Nästa morgon väntade hon vid frukostbordet tills morfar kom.
”Masterna”, sa hon. ”Man kan fälla ner dem.”
Morfar satte sig. Han bredde en fralla. Han sa ingenting.
”Man bygger skeppet utanför”, sa Syster Sally. ”Och så fäller man ner masterna, så att skeppet blir platt. Och så skjuter man in det genom halsen. Och sedan …” Hon tänkte. ”Sedan drar man upp dem igen. Med ett snöre.”
Morfar lade ifrån sig kniven. Han tittade på henne länge.
Sedan reste han sig och gick ut i sitt förråd. Han kom tillbaka med en ask. I den låg en tom flaska, ett litet skepp utan segel, några pyttesmå master med gångjärn längst ner, en rulle tunn tråd och en lång pincett.
”Din mamma kunde inte lösa den”, sa han. ”Din moster inte heller. Du är den första.”
Hela den dagen byggde de ett skepp tillsammans. Syster Sally målade skrovet blått. Morfar limmade fast masterna med små gångjärn, så att de kunde fällas ner och upp. De knöt tråd i toppen av masterna. Måns fick klippa ut seglen av vitt papper, och de blev lite sneda.
På kvällen fällde de ner masterna. Skeppet blev platt som en båt utan master. Morfar lade blått kitt i botten av flaskan, så att det såg ut som havet, och sedan sköt Syster Sally försiktigt in skeppet genom halsen med pincetten. Det fick precis plats.
Sedan tog hon trådarna i handen. Och drog.
Långsamt reste sig masterna. En. Två. Tre. Seglen vecklade ut sig. Och där stod det, ett litet blått skepp med sneda segel, inuti en flaska.
Morfar klippte av trådarna alldeles inne vid halsen med en lång sax, så att man inte kunde se dem.
”Vad ska det heta?” frågade han.
Syster Sally tänkte. Sedan skrev hon med den minsta penseln på sidan av skeppet: MÅNS.
Måns blev väldigt glad. Han ville ha det på nattduksbordet, men morfar sa att glas skulle stå på bokhyllan, där ingen kunde stöta till det.
Två flaskor står bredvid varandra på morfars bokhylla i natt, du: en med ett piratskepp med svarta segel och en mås på flaggan, och en med ett litet blått skepp med sneda vita segel och ett namn på sidan. Ute på viken guppar en riktig segelbåt för ankar med masten upp mot stjärnorna. God natt.
