Det var en gång en flicka som hette Lea, och i dag var hennes första skoldag. Hon hade en ny skolväska med en räv på, och hon hade flätat håret själv, nästan.
I förskoleklassen fanns en lärare med en stor svart kaffekopp och en skylt på tröjan där det stod Jörgen. Han visade dem krokarna och toaletterna och den röda soffan i hörnet, där man fick sitta när man var trött.
”Och så ska ni veta en sak till”, sa Jörgen. ”Var och en av er har fått en hemlig vän.”
Alla i klassen tittade på varandra.
”Det är någon från fyran, vår vänklass”, sa Jörgen. ”Ni får inte veta vem det är. Inte än. Men er hemliga vän håller ett öga på er hela veckan, och om ni blir förvirrade finns det någon som hjälper er. På fredag får ni veta vem det är.”
Lea var lite nervös för det. Någon som höll ett öga på henne? Någon hon inte kände?
Nästa morgon låg det en lapp i hennes fack. Den var vikt som en liten stjärna. Inuti stod det, med stora bokstäver: HEJ LEA. TOALETTEN ÄR TILL VÄNSTER OM VATTENFONTÄNEN. DE ANDRA ÄR FÖR DE STORA.
Lea såg sig omkring. Det var ingen där.
Hon gick till toaletten till vänster om vattenfontänen. Den var liten, och handfatet satt lågt. Det passade.
På onsdagen på rasten kunde hon inte hitta sin matlåda. Hon hade lagt den någonstans. Hon hade ingen aning om var. När hon kom in från rasten stod matlådan på hennes bänk. Det satt en gul lapp på locket: HYLLAN UNDER FÖNSTRET. DET HÄNDER ALLA.
På torsdagen regnade det. Lea hade glömt sina regnbyxor. Hon stod i dörren ut till skolgården och tittade på vattenpölarna. Då kom det en hand in från sidan och gav henne ett par regnbyxor som var lite för stora.
Hon hann bara se en rygg i en blå jacka försvinna runt hörnet.
Regnbyxorna hade ett namn skrivet inuti med tuschpenna. Det stod: S. Lea tittade länge på det där S:et.
På fredagen samlades förskoleklassen och fyran i aulan. Jörgen stod längst fram.
”Nu får ni leta upp varandra”, sa han.
Alla de stora barnen reste sig och gick fram till de små. Lea väntade. Hon såg en flicka med glasögon gå förbi. En pojke med röd mössa. Och sedan stod det en flicka framför henne i en blå jacka. Hon hade flätor. De var lite sneda, precis som Leas.
”Hej”, sa flickan. ”Jag heter Sigrun. Men alla säger Sissi.”
”Var det du med matlådan?” frågade Lea.
”Och toaletten. Och regnbyxorna. Dem får du gärna ha kvar till på måndag.”
”Hur visste du att jag inte kunde hitta matlådan?”
Sissi ryckte på axlarna. ”Det kunde inte jag heller min första vecka”, sa hon. ”Jag hade också en hemlig vän. Hon går i åttan nu. Hon heter Camilla, och hon gav mig sina regnbyxor.”
Lea tittade ner på regnbyxorna. Inuti, ovanför S:et, fanns en annan bokstav som nästan hade bleknat bort. Ett C.
Den kvällen lade Lea fram regnbyxorna på stolen till måndag. Hon lade dem prydligt, så att bokstäverna kunde titta ut.
I morgon är det helg, du. Men på måndag börjar en ny vecka, och någonstans sitter det kanske någon som håller ett litet öga på dig utan att du vet om det. Det är helt i sin ordning. Sov gott och god natt.
