Det var en gång en flicka som hette Nikolina, och hon var säker på att morfars målning var förtrollad.
Den hängde i hallen hos morfar Gösta, ovanför byrån med telefonen. Den var gammal, mörk och brun, med en tjock guldram, och den föreställde en dam i lång klänning som satt på en bänk i en trädgård. Hon tittade ut ur tavlan med ett litet leende. Bredvid henne på bänken fanns en tom plats. Bara bänk.
Morfar hade ärvt den efter sin farfars far. Ingen visste vem damen var.
Men en eftermiddag i februari, när solen stod lågt och sken in genom fönstret i hallen, såg Nikolina något.
På den tomma platsen bredvid damen fanns en skugga. En svag, mörk form. Den var rund upptill och spetsig på ena sidan, och den liknade nästan ett huvud med ett öra.
Nikolina blinkade. Hon gick närmare. Solen gled in bakom ett moln, och formen var borta.
”Morfar”, sa hon. ”Det är någon i din målning. Någon som gömmer sig.”
Morfar kom ut och tittade. Han såg ingenting. Men nästa dag, när solen kom tillbaka vid samma tid, stod han där tillsammans med henne. Och han såg det också.
”Hm”, sa han.
Han ringde till en konservator. Det är en person som tar hand om och lagar gamla målningar. Hon hette Marita, och hon arbetade i en liten verkstad i stan. Morfar slog in målningen i en filt, och de körde dit.
Marita hade vit rock och glasögon med förstoringsglas på. Hon tittade länge på målningen. Hon lyste på den med en lampa som gav ett konstigt, lila ljus, så att målningen lyste upp i fläckar.
”Den är gammal”, sa hon. ”Kanske tvåhundra år. Och jag tror att ditt barnbarn har rätt. Det finns något under färgen.”
”Är den förtrollad?” frågade Nikolina.
Marita log. ”Det är något som händer ofta. En målare målar något. Sedan ändrar han sig och målar något annat ovanpå. Med åren blir den översta färgen mer genomskinlig. Och då kan det som är gömt under börja skina igenom. Särskilt när ljuset kommer från sidan.”
Hon tog med målningen in i ett annat rum. Där hade hon en särskild kamera som kunde se infrarött ljus. Ljus som våra ögon inte kan se, men som kan se igenom det översta lagret färg.
Hon tog en bild. Sedan ropade hon på dem.
På skärmen var målningen grå och svart och vit. Damen. Bänken. Trädgården. Och bredvid damen, på den tomma platsen, satt en hund.
En liten hund med lockiga öron. Den satt fint med framtassarna ihop och tittade upp på damen. Man kunde se varenda lock. Målaren hade målat den mycket omsorgsfullt.
Och sedan hade han målat över den.
”Varför?” frågade Nikolina. ”Den är ju så söt.”
”Det vet vi inte”, sa Marita. ”Kanske ville den som hade beställt målningen inte ha med hunden. Kanske ville hunden inte sitta still länge nog. Kanske fick målaren bara en annan idé.”
Hon skrev ut bilden av hunden och gav den till Nikolina.
Morfar tog med målningen hem och hängde upp den ovanför byrån igen. Han tog inte bort något. Marita hade sagt att man inte skulle skrapa bort den översta färgen. Då skulle målningen förstöras. Hunden hade det bäst där den var. Under damen och bänken, gömd.
Men Nikolina satte bilden av hunden i en liten ram. Den stod på byrån precis under målningen.
Och varje gång solen stod lågt i februari kunde man se honom. En svag skugga bredvid damen, med lockiga öron.
I morfars hall hänger damen i målningen och ler i mörkret i natt, du. Bredvid henne, under färgen, sitter en liten hund och tittar upp på henne. Han har suttit där i tvåhundra år. Han är inte ensam. God natt.
