Det var en gång en flicka som hette Luna Lupp. Det var inte hennes riktiga efternamn. Hon hette Luna Andersson. Men hon gick alltid omkring med en stor lupp i ett snöre om halsen, och hon var detektiv, så alla kallade henne Luna Lupp.
En söndag i augusti hade mamma bakat en kaka. Det var en chokladkaka med glasyr, och den stod och svalnade på trädgårdsbordet på altanen, eftersom det var så varmt i köket.
När mamma kom ut för att hämta den fattades det en bit.
Inte en stor bit. En liten sned en, ute i kanten, som om någon hade brutit av den med fingrarna.
”Vem har ätit av kakan?” sa mamma.
Luna lyfte luppen till ögat. Hon böjde sig ner över bordet.
Där fanns smulor. Små bruna kaksmulor som låg på bordet bredvid fatet. Och det fanns fler på bordskanten. Och några på altanen under bordet.
”Ett spår”, sa Luna. ”Tjuven har tappat smulor.”
Hon följde det. Smulorna låg i en lång, tunn rad. Över plattorna. Nerför trappsteget. Ut på gången.
Men sedan såg hon något konstigt genom luppen. Smulorna rörde sig.
Hon lade sig på magen på gången med luppen alldeles nere vid marken. Och då kunde hon se det. Varje smula bars av en myra. En pytteliten svart myra som höll smulan över huvudet och gick och gick. Det fanns hundratals av dem. En lång svart rad av myror med kaksmulor, som gick åt samma håll.
”Mamma”, viskade Luna. ”Smulorna går.”
Mamma kom och lade sig bredvid henne. Hon tittade genom luppen. ”Myror”, sa hon. ”De har hittat kakan.”
”Är det de som har ätit biten?”
Mamma tittade på myrorna. Sedan tittade hon på kakan. ”De har i alla fall inte burit iväg en hel bit. Inte så snabbt.”
Luna följde myrorna. Hon kröp längs gången. Myrorna gick in under häcken och över en sten och ner i ett litet hål i marken bredvid en rabatt. Där försvann de, en efter en, med sina smulor.
”Myrstacken”, sa Luna. ”De bär ner dem till resten av familjen.”
Men hon hade fortfarande inte hittat den saknade biten.
Hon gick tillbaka till altanen. Hon undersökte bordet en gång till. Och då upptäckte hon något hon inte hade sett första gången. På den vita bänken vid bordet fanns ett litet brunt fingeravtryck. Och bredvid, ett till. Mindre än hennes egna.
Hon följde fingeravtrycken. Från bänken. Över golvet i vardagsrummet. Bort till soffan.
Bakom soffan satt hennes lillebror Albert. Han var tre. Han hade choklad över hela munnen och en liten bit kaka i varje hand.
”Det är inte jag”, sa Albert.
Luna Lupp lyfte luppen och tittade på honom genom den. Han började fnissa.
Fallet var löst. Mamma skar en ny bit till Albert, en till Luna och en liten bit som de lade på gången till myrorna.
Luna Lupp har lagt luppen på nattduksbordet, för fallet är löst. Under jorden sover myrorna med magarna fulla av chokladkaka. Och Albert har fortfarande lite glasyr bakom örat. God natt.
