Det var en gång en flicka som hette Ester, och hon och hennes storebror Olle gick på skattjakt på stranden med mormor.
Det var ingen skattjakt med karta och kista. Det var en riktig. Mormor bodde vid havet i Skåne, och på natten hade det blåst kraftigt från havet. Och när det har blåst från havet, sa mormor, då kommer skatten upp på stranden.
”Vilken skatt?” frågade Ester. Hon var sex.
”Bärnsten”, sa mormor.
De gick ner till vattnet klockan åtta på morgonen, i gummistövlar och mössor. Det var oktober, och vinden var fortfarande kall. Längs hela stranden, precis där vågorna hade nått upp i natt, låg en lång brun rand av tång och pinnar och små snäckskal.
”Det är där vi ska leta”, sa mormor. ”I tången. Bärnsten är lätt. Den flyter nästan i saltvatten, så havet sköljer upp den tillsammans med allt det andra lätta.”
Hon förklarade vad bärnsten är. För väldigt, väldigt länge sedan fanns det stora skogar där havet är i dag. Träden gjorde kåda, en kladdig gyllene sav, precis som den man kan se droppa från granar. Kådan kom ner under jorden och sanden, och under miljoner år blev den långsamt hård. Nu är den bärnsten. Och stormen river loss den från havsbotten och kastar upp den på stranden.
”Är den äldre än dinosaurierna?” frågade Olle. Han var nio.
”Nej”, sa mormor. ”Men den är ungefär fyrtio miljoner år gammal. Det är gammalt nog.”
Sedan sa hon en sak till. Hon sa det långsamt, så att de skulle komma ihåg det.
”Det finns en sak ni måste akta er för. Ibland ligger det små klumpar på stranden som ser ut som bärnsten men är något annat. Det är fosfor som har legat på havsbotten i många, många år. Det kan bli väldigt varmt och börja brinna när det torkar. Därför stoppar vi aldrig något i fickan. Allt vi hittar lägger vi i den här.” Hon höll upp en liten metallburk med lock. ”Och ni visar mig först.”
De gick långsamt längs tångranden och tittade. Det var svårt. Det fanns gula stenar och bruna stenar och bitar av flaskglas som havet hade slipat runda. Olle hittade ett vitt snäckskal. Ester hittade en bit rep.
Efter en halvtimme satte sig Ester på huk.
Mitt i tången låg något litet och orange. Det var inte större än en ärta. Det var inte blankt, utan matt, som om det var täckt av damm.
”Mormor”, sa hon.
Mormor kom och satte sig på huk bredvid henne. Hon tog inte upp det med händerna. Hon puttade upp det i burken med en liten pinne.
Hemma i köket fyllde mormor ett glas med vatten och hällde i massor av salt. Hon rörde tills saltet var borta. Sedan lade hon ner den lilla orange saken i vattnet.
Den flöt. Den låg och guppade på ytan.
”Bärnsten”, sa mormor. ”En sten sjunker. Bärnsten flyter i saltvatten.”
Hon tog upp den och gned den mot sin ylletröja. Sedan höll hon den över en liten pappersbit på bordet. Pappret lyfte sig och fastnade på bärnstenen.
”Det är det bärnsten kan”, sa hon. ”När man gnider den blir den lite elektrisk.”
Ester höll upp den mot fönstret. Ljuset sken igenom den. Den var inte matt längre. Den var gyllene inuti, som socker som har bränts i en kastrull.
Olle hittade ingen bärnsten den dagen. Men han hittade fyra runda bitar grönt flaskglas, och han sa att de var mycket ovanligare.
Bärnstenen ligger i en liten glasskål på Esters nattduksbord i kväll, gyllene och varm, med miljoner år inuti sig. Och ute vid havet sköljer vågorna fortfarande in över stranden, och långt där ute vänder havet på en ny liten bit på botten, redo för nästa storm. God natt.
