Det var en gång en hund som hette Pricken. Han hade en svart fläck runt ena ögat i den annars vita pälsen, han bar en röd halsduk runt halsen, och alla på ön kallade honom pirathunden, eftersom han en gång hade grävt upp en gammal knapp ur sanden och trott att det var en skatt.
En morgon hittade han en karta.
Den låg ihoprullad i en flaska som hade spolats upp vid klipporna. Kartan var ritad med blyerts på en bit segelduk, och det fanns ett X vid en vik på andra sidan ön.
”Skatt”, sa Pricken. Han kunde inte säga så många ord, men det ordet kunde han.
Papegojan Ara, som bodde i en kokospalm, flög ner. ”X betyder skatt”, sa hon. ”Eller skattkista. Eller bara ett ställe som någon tycker är viktigt. Ska vi titta?”
De gick. Pricken nosade. Ara flög. Vägen gick genom snår, längs en smal stig utmed slänten och ner till en liten vik där sanden var fin och ljus, och där tidvattnet hade lämnat små pölar mellan stenarna.
X:et på kartan pekade mitt i viken. Pricken grävde. Han grävde så att sanden yrde, och Ara ropade ”djupare!” och ”till vänster!” och ”nej, höger!”
Han stötte på något hårt. En kista. Liten. Trä. Rostigt gångjärn.
De öppnade den.
Den var tom.
Inte ens sand. Bara tomt trä.
Pricken satte sig. Svansen slutade vifta.
”Tom”, sa Ara. ”Hm.”
De satt där en stund. Sedan lade Pricken märke till något. Runt kistan, i tidvattenpölarna, rörde sig något. Små krabbor. Sjöstjärnor. En eremitkräfta med ett snäckskal på ryggen. Gröna tångskogar som gungade varje gång en våg sköljde in.
Pricken stack ner nosen i en pöl. En fisk lika stor som hans tass simmade iväg och gömde sig under en sten. Sedan tittade den fram igen.
”Det är här”, sa Ara tyst. ”X:et. Inte kistan. Stället.”
Pricken förstod inte riktigt. Men han förstod att pölarna var fulla av liv och att kistan var tom.
De stannade där hela eftermiddagen. Pricken jagade inte. Han bara nosade. Ara satt på en sten och räknade högt det hon såg: ”Tre krabbor. En sjöstjärna med en arm för lite. En mussla som spottar. Två …”
När tidvattnet kom in och täckte pölarna gick de hem. Pricken bar den tomma kistan i munnen. Hemma ställde han den utanför sin hundkoja och lade några fina snäckskal i den. Och en slät grön sten. Och knappen som han en gång hade grävt upp.
Det var hans skattkista nu.
På kvällen låg han med huvudet på tassarna och lyssnade på vågorna. Ara sov i palmen med huvudet under vingen.
Prickens kista står utanför hundkojan nu, du, full av snäckskal och en grön sten och en gammal knapp. Nästa gång du är på stranden kan du titta ner i en liten pöl mellan stenarna och räkna vilka som bor där. Sov gott och god natt.
