Det var en gång en flicka som hette Ronja. Hon var nio år och detektiv, och hon hade en anteckningsbok med ett förstoringsglas ritat på framsidan och en liten svart hund som hette Bussi. Han var hennes assistent, även om han mest var intresserad av korv.
Ronja och hennes pappa hade just flyttat in i ett gammalt gult hus i en gammal stad. Det hade två våningar, en källare och ett kök med en stor vit spis, och det knarrade överallt.
Den första natten hörde Ronja något.
Det kom inifrån väggen bredvid hennes säng. Ett mjukt, ihåligt ljud. Sssssjjj. Som en vind som gick genom ett rör. Och sedan, alldeles svagt, ett klonk.
Hon tände ficklampan och skrev i anteckningsboken: Ljud i väggen. Kl. 22.14. Sssjj. Klonk.
Den andra natten hörde hon det igen. Kl. 22.20.
Den tredje natten låg hon vaken och väntade. Kl. 22.09: Sssjj. Klonk.
”Det är bara huset”, sa pappa vid frukosten. ”Gamla hus låter.”
”Hus låter inte vid ett bestämt klockslag”, sa Ronja. ”Det är ett mönster.”
Hon satte igång med utredningen.
Först mätte hon. Hon tog pappas tumstock och mätte sitt rum. Tre meter och tio centimeter från fönstret till dörren. Sedan gick hon ut i hallen och mätte hallen. Sedan mätte hon badrummet bredvid.
Sedan ritade hon en karta över hela övervåningen i anteckningsboken. Och när hon lade ihop siffrorna stämde de inte.
”Bussi”, sa hon. ”Det fattas en halv meter.”
Bussi viftade på svansen.
”Mellan mitt rum och badrummet finns det en halv meter som inte finns någonstans. Den är inne i väggen.”
Hon knackade på väggen vid sin säng. Den lät massiv. Hon knackade längre åt vänster. Massiv. Hon knackade ända borta vid hörnet, bakom sin byrå.
Den lät ihålig.
Hon drog ut byrån. Det var tungt. Bussi hjälpte till genom att skälla. Bakom byrån, i tapeten, fanns en fyrkant. Precis så stor att en katt kunde krypa igenom. Tapeten var klistrad över den, men man kunde se kanterna. Och nere i hörnet satt ett litet runt hål. Ett nyckelhål.
Ronja skrev: Hemlig dörr. Liten. Låst.
Nu behövde hon en nyckel.
Hon letade i alla lådor i huset. Hon letade i källaren bland flyttkartongerna. Bussi letade under soffan och hittade ett gammalt kex. Ingen nyckel.
Den kvällen satt hon i trappan och höll på att ge upp. Bussi låg vid hennes fötter och tuggade på ett snöre. Då tittade hon upp.
Ovanför köksdörren hängde en liten krok. Och på kroken hängde en nyckel. Den var liten och svart och såg ut som om den hade hängt där i hundra år. Ingen hade lagt märke till den, för den såg ut som en del av dörren.
Hon hämtade en stol.
Nyckeln passade. Den knarrade när hon vred om den. Sedan gav den efter med ett klick.
Den lilla dörren gick upp inåt. Bakom den var det mörkt. Ronja lyste in med ficklampan.
Det var ett schakt. Ett smalt fyrkantigt schakt som gick lodrätt ner genom huset. Och i schaktet, mitt för dörren, hängde en liten trälåda i ett rep. Som en väldigt liten hiss.
”Bussi”, viskade Ronja. ”Vi har hittat något.”
Hon tittade ner. Långt nere, där schaktet slutade, kunde hon se ett svagt ljus. Köket. Precis bakom den stora spisen.
Hon drog försiktigt i repet. Lådan gled upp. Sssjj. Hon släppte. Lådan gled ner. Klonk.
Hon skrev i anteckningsboken: Löst. Inget spöke. Hiss.
Vid frukosten berättade hon alltihop för pappa. Pappa stod alldeles stilla med en kaffekopp i handen. Sedan gick han in bakom spisen, drog undan en gammal panel och stod och stirrade in i samma schakt.
”Det är en mathiss”, sa han. ”Förr i tiden lagade man maten i köket och skickade upp den till sovrummen. Den har nog varit stängd i femtio år.”
”Men varför säger den sssjj och klonk på kvällarna?”
Pappa tittade på spisen. Han tänkte. ”För att jag kokar vatten till mitt kvällste varje kväll strax efter tio”, sa han långsamt. ”Precis här vid spisen. Då stiger den varma ångan upp genom schaktet. Och den lilla lådan gungar och dunkar mot väggen.”
Ronja skrev ner det. Hon strök under det två gånger.
Den kvällen, kl. 22.11, sa det sssjj och klonk i väggen. Ronja låg och väntade. Hon öppnade den lilla dörren. I lådan låg ett kex och en papperslapp.
På lappen stod det med pappas handstil: God natt, detektiven. Skicka tillbaka den när du har ätit.
Hon åt kexet. Sedan skrev hon på baksidan: God natt, köksmästaren. Hon lade lappen i lådan och lät den glida ner.
Klonk.
Där nere hörde hon pappa skratta.
Sssjj. Klonk. Det är bara ett gammalt hus som andas. Alla mysterier är lösta för i kväll. God natt.
