Det var en gång en pojke som hette Peder, och han var tio år och den yngste i klostret i Alvastra. Det var på medeltiden, för många hundra år sedan, och det fanns inga böcker i affärerna, för det fanns inga affärer med böcker. Om man ville ha en bok måste någon skriva av den för hand.
Det gjorde munkarna. De satt i en lång, kall sal som hette skrivarsalen och skrev med gåspennor och bläck på tunt skinn. Varje bokstav skulle vara rak. Varje rad skulle vara rak. Det tog ett helt år att skriva av en bibel.
Peder skrev inte. Han var för liten. Han sopade golvet, rörde ihop bläck och vässade gåspennor. Och han lyssnade.
En morgon var det oro i skrivarsalen. Broder Anders, som var den äldste och strängaste munken, stod med en bok i handen och var röd i ansiktet.
”Vem”, sa han, ”har gjort det här?”
Han höll upp boken. Det var den stora psalmboken som de hade arbetat med hela vintern. Och nere i marginalen, bredvid den vackra texten, var det ritat en snäcka. En liten, rund snigel med ett hus och två spröt, med fint, brunt bläck.
Munkarna tittade på varandra. Ingen sa något.
”Det är inte den första”, sa broder Anders. Han bläddrade. ”Här är en till. Och här. Och här är det en snigel som slåss mot en riddare.”
Det var sant. Nere i marginalen satt en liten riddare med svärd och sköld och sprang ifrån en snigel som var större än han själv.
Några av munkarna fick hålla för munnen för att inte skratta.
”Det är inte roligt”, sa broder Anders. ”Det är Guds ord. Det ska vara vackert.”
Han bestämde att mysteriet skulle lösas. Den kvällen skulle det hållas vakt i skrivarsalen.
Peder fick vara uppe och hålla ljus åt broder Anders. Han satt i ett hörn med ett talgljus i en liten hållare, medan broder Anders satt bakom en stor stol och väntade.
De väntade. Klockan i tornet ringde till den sista bönen, och efteråt blev klostret alldeles tyst.
Då gick dörren upp.
Det var broder Mikael. Han var den tystaste av munkarna. Han hade sällan sagt mer än tre ord till Peder. Han gick fram till sin pulpet, satte sig, tog sin gåspenna och doppade den i bläcket.
Broder Anders reste sig. ”Broder Mikael”, sa han med sin strängaste röst.
Broder Mikael hoppade till. Pennan föll.
”Är det du som ritar sniglar?” frågade broder Anders.
Broder Mikael tittade ner i bordet. Sedan nickade han.
”Varför?”
Det dröjde länge innan broder Mikael svarade. ”För att jag sitter och skriver hela dagen”, sa han. ”Och mina ögon blir trötta, och mina fingrar blir kalla. Och då tittar jag ut genom fönstret. Och där sitter det alltid en snigel på muren. Den går så långsamt. Den har så bråttom med ingenting. Och då får jag lust att rita den.”
Broder Anders sa ingenting.
”Och riddaren?” frågade Peder från sitt hörn. Orden bara slank ur honom.
Broder Mikael tittade upp och såg honom för första gången. Han log lite. ”Riddaren är jag”, sa han. ”Jag är rädd att jag aldrig ska bli färdig med boken. Snigeln är tiden. Den går så långsamt, men man kan aldrig springa ifrån den.”
Det var inget som Peder förstod helt. Men han tyckte om hur det lät.
Broder Anders stod länge och tittade på snigeln i marginalen. Sedan satte han sig ner bredvid broder Mikael.
”Rita inte fler i psalmboken”, sa han. Hans röst var inte så sträng längre. ”Men den lilla boken om djur, som vi ska börja på i vår. Där får det gärna sitta en snigel i marginalen.”
Peder satt med talgljuset och tittade på de två munkarna som satt och tittade på snigeln tillsammans. Ute på muren satt det kanske en riktig snigel och gick sin långsamma runda.
Den kvällen gick han och lade sig på sin halmmadrass i sovsalen. Han var för trött för att prata. Men han tänkte på det lilla huset på snigelns rygg, och på snigeln som alltid hade sitt hus med sig vart den än gick.
Det finns fortfarande sniglar i gamla böcker, du. De sitter i marginalen, femhundra år gamla, och väntar på att någon ska titta. Nu drar snigeln in huvudet i sitt hus. Du kan dra in ditt under täcket. God natt.
