Det var en gång en vikingapojke som hette Erik. Han var sju vintrar gammal, han hade hår så ljust att det nästan var vitt, och han bodde i en by av långhus vid en fjord.
Hans pappa var skeppare på det största skeppet i byn. Det hette Havsörnen, och det hade ett segel med röda och vita ränder.
En morgon på hösten seglade Havsörnen ut för att hämta säd hos grannarna på andra sidan fjorden. ”Jag är tillbaka i morgon kväll”, sa pappa och lade sin stora hand på Eriks huvud. ”Ta hand om farmor.”
Det var mest farmor som tog hand om Erik. Hon hette Ragnhild, och hon kunde känna lukten av vädret.
Nästa eftermiddag stod hon utanför långhuset och vädrade.
”Det kommer storm”, sa hon.
Erik tittade upp. Himlen var grå, men inte särskilt. Vinden var frisk, men inte vild.
”Hur vet du det?”
”Måsarna har gått i land. Fåren står med baken mot väster. Och det luktar järn.” Hon rynkade på näsan. ”Den kommer i kväll. Precis när de ska segla hem.”
Erik kände något kallt i magen. ”Kan pappa se den?”
”Han ser den när den är där”, sa farmor. ”Men när det blir mörkt och regnet är tätt kan han inte se kusten. Och vid fjordens mynning finns det skär. Stenar under vattnet.”
”Vad gör han då?”
Farmor tittade på honom. Sedan tittade hon upp mot kullen ovanför byn, där det fanns en stor svart fläck i ljungen. Eldplatsen.
”Då tittar han efter ljuset”, sa hon.
De gick uppför kullen tillsammans, Erik och farmor, medan vinden började tillta. Det var farmor som visste hur man byggde en eld som kunde brinna i storm. Det var Erik som bar.
Han bar torr ved från traven bakom smedjan. Han bar tre famnar, fyra famnar, så mycket att armarna darrade. Han bar tjära i en lerkruka, som han höll tätt intill magen så att han inte skulle tappa den. Han bar ett stycke segelduk som de spände upp i lä på västra sidan, med stenar i hörnen.
När det blev mörkt kom stormen.
Först kom ett ljud som av hundra hästar som sprang över vattnet. Sedan regnet, vågrätt, så att det slog mot kinderna. Sedan vinden, som slet i manteln.
Farmor tände elden med en glöd från en kruka. Tjäran tog fyr. Lågorna böjde sig för vinden, men de slocknade inte, för duken tog det värsta och veden var torr.
”Nu”, sa farmor. ”Nu ska den bara brinna. Hela natten. Och någon måste hålla utkik.”
”Det gör jag”, sa Erik.
”Det gör vi”, sa farmor. ”Du lägger på när jag säger till. Och du håller dig fast i mig om vinden tar tag.”
De satte sig i lä bakom en stor sten med ett fårskinn över sig. Det var blött och kallt och bullrigt. Erik kunde inte se fjorden. Det fanns bara elden och farmors ansikte i det gula ljuset.
”Kan de se den?” ropade han ut i vinden.
”Om de är där ute så kan de det”, ropade farmor tillbaka. ”En eld på kullen syns långt. Längre än man tror.”
Varje gång lågorna blev låga sa farmor: ”Nu.” Och Erik kröp fram och lade på ett vedträ. Inte kasta. Lägga. Försiktigt, så att glöden inte flög. Sedan kröp han tillbaka under skinnet.
Nu. Ett vedträ.
Nu. Ett vedträ.
Mitt i natten slöts hans ögon av sig själva, och han sov lutad mot farmor. Hon lät honom sova. Hon lade på själv. Han vaknade när hon rörde sig, och då lade han på igen.
Fram mot morgonen blev regnet tunnare. Vinden vände, och den ylade inte längre, den bara suckade. Och när himlen blev grå i öster reste sig farmor och kisade ut mot fjorden.
”Där”, sa hon.
Erik kom upp på knä. Först såg han ingenting. Bara grått vatten och vita skumtoppar. Sedan såg han det. Ett segel. Röda och vita ränder, nerrevat till en liten triangel. Det kom långsamt in genom fjordmynningen, precis mitt emellan skären, där vattnet var djupt.
”Det är Havsörnen”, viskade han.
”Det är Havsörnen”, sa farmor.
De gick ner till stranden tillsammans. Hela byn var där. Folk vadade ut i vattnet och grep tag i repen, och Havsörnen gled in mot sanden med ett långt, trött skrap.
Pappa hoppade i vattnet upp till midjan och kom vadande i land. Han var blöt in på bara skinnet, och han hade salt i skägget. Han lyfte upp Erik och höll om honom.
”Vi såg elden”, sa han in i Eriks hår. ”Vi låg ute vid skären i kolmörker. Och så såg vi ett ljus på kullen. Hela natten. Det fortsatte att brinna.”
”Det var farmor”, sa Erik.
”Det var du som bar”, sa farmor bakom honom.
Pappa tittade från den ena till den andra. Sedan satte han ner Erik och lade armen om sin mamma, och så stod de tre en stund på den blöta stranden, medan skeppets män bar säden i land.
Den dagen sov Erik till långt efter middag på bänken vid eldstaden. På kvällen satt han på pappas axlar uppe på kullen och tittade ut över fjorden. Den var alldeles blank nu. Som en spegel.
Sov gott, du. Ute vid fjorden ligger Havsörnen uppdragen på sanden. Elden på kullen har slocknat och vinden har lagt sig. I natt behöver ingen hålla utkik. God natt.