Vikingpojken och den magiska skölden

⏳ 4 minuters lästid

Det var en gång en vikingpojke som hette Hakon. Han var åtta vintrar gammal. Hans hem var ett långhus nere vid vattnet, och där bodde han med sin mamma och pappa, sin lillasyster Gyda, sin farmor och två kor som bodde i andra änden av huset på vintern.

Hakon hade fått sin första sköld. Pappa hade gjort den av tunna bräder av lindträ som var limmade ihop till en rund skiva. Den var lika stor som ett vagnshjul, och i mitten satt en buckla av järn som skyddade handen. Kanten var omsydd med läder.

”Nu ska den målas”, sa pappa.

Hakon målade den röd och vit, med en stor svart korp i mitten. Korpen såg mest ut som en potatis med näbb. Men farmor sa att det var den finaste korp hon någonsin hade sett. Och så ritade hon något med fingret på baksidan av skölden, med sot från elden. Hakon kunde inte läsa det.

”Det är en fartruna”, sa farmor och blinkade. ”Nu är det en magisk sköld. Den blir den snabbaste skölden i hela fjorden.”

Hakon förstod inte vad hon menade. Sköldar skulle inte vara snabba. De skulle vara starka.

Så kom snön.

Den kom på natten och fortsatte hela nästa dag. När den slutade låg den upp till knäna över hela byn. Taket på långhuset var vitt. Fjorden var grå och stilla. Och backen bakom huset, den långa, slanka backen ner mot ängen, var alldeles vit och alldeles hal.

Gyda kom springande in. ”Farmor! Alla barnen är uppe i backen!”

Farmor tittade på Hakon. Sedan tittade hon på skölden som hängde på väggen.

”Nu ska du få se magi”, sa hon.

Hakon tog ner skölden. Han bar den uppför backen, med Gyda hack i häl. Pappa följde med, för barnen fick inte vara i backen utan en vuxen. De stora pojkarna hade gjort en pulkabacke som gick ner mot ängen. Längst ner hade de byggt en vall av snö, så att ingen kunde glida ut på isen vid fjorden.

Hakon lade skölden på snön med bucklan nedåt. Han satte sig på den. Han höll i kanten.

”Redo?” sa pappa.

Hakon nickade. Pappa gav honom en knuff.

Och så gick det undan.

Skölden gled nerför backen, och eftersom den var rund började den snurra. Först långsamt, sedan fortare. Himlen och snön och fjorden och långhuset susade runt Hakon. Han skrek. Han skrattade. Han visste inte vad som var upp och vad som var ner.

Han träffade snövallen längst ner med ett stort, mjukt PLUFF och landade på rygg med snö ända ner i nacken.

Han låg och tittade upp mot himlen, som fortfarande snurrade lite.

”IGEN!” ropade han.

Gyda ville också prova. Pappa höll henne i knät, och så susade de ner tillsammans, runt och runt. Farmor stod uppe på toppen av backen med sin sjal och skrattade så högt att hennes röst rullade ut över fjorden.

De andra barnen ville också prova. Skölden gick från den ena till den andra. Alla snurrade runt. Alla landade i vallen. Några av de stora pojkarna provade sina egna sköldar, men de var tunga och sträva och gled inte. Hakons sköld var den snabbaste i hela fjorden.

När det blev mörkt gick de ner till långhuset. Hakon hade snö i stövlarna och röda kinder, och skölden hade fått en liten repa i korpens näbb.

Inne vid elden fick de varm gröt med smör. Farmor satt och spann ull.

”Var det farmors magi?” frågade Hakon. ”Runan?”

Farmor funderade. ”Kanske”, sa hon. ”Och kanske var det för att den är rund och slät och gjord av lind. Det var en sådan jag åkte på när jag var liten. På min pappas sköld. Han blev väldigt sur.”

Pappa skrattade ner i sin gröt.

Hakon hängde tillbaka skölden på väggen vid sin sovbänk. Den svarta korpen tittade ut över långhuset. Korna tuggade i sin ände av huset. Gyda sov redan med fötterna i farmors knä.

Snart sov Hakon också. I drömmen snurrade han fortfarande runt.

Den snabbaste skölden i hela fjorden hänger på väggen i natt, du, och korpen håller vakt. Om det snöar där du bor kan du ta med en pulka upp i backen i morgon. Men inte din pappas sköld. God natt.