Det var en gång en liten drake som hette Flammo. Han var orange som en morot, hade vingar som var lika breda som ett lakan, och han hade sin grotta precis vid kanten av kungens klyfta.
Över klyftan gick en bro. Den var gammal och smal och gjord av plankor och rep, och den svajade i vinden. På andra sidan låg kungens borg.
Varje vår skulle de unga väpnarna gå över bron ensamma. Det var riddarprovet. När man hade kommit över var man riddare.
Den här våren fanns det bara en väpnare. Han hette Bengt, han var tolv år, och han stod vid brons ände och tittade ner i klyftan med ett ansikte som var lika vitt som hans skjorta.
Flammo satt på en sten och tittade på honom. Han hade sett många väpnare. De flesta gick bara över. Några sprang. Men Bengt stod still.
”Är du rädd?” frågade Flammo.
Bengt hoppade till. Han hade inte sett draken. ”Nej”, sa han. Sedan sa han: ”Ja.”
”För draken?” sa Flammo. ”För det är bara jag. Jag bits inte. Jag äter mest äpplen.”
”Inte för dig”, sa Bengt. ”För det där.” Han pekade ner i klyftan. Den var så djup att man inte kunde se botten, bara dimma och en liten silvertråd av en flod långt där nere.
Flammo tittade ner. Han hade aldrig varit rädd för att falla. Han hade vingar.
”Vad händer om man inte går över?”
”Då blir man inte riddare”, sa Bengt. ”Då måste jag gå hem till min pappa och säga att jag inte vågade.”
Flammo tänkte. Han kunde mycket väl flyga Bengt över. Det skulle ta ett ögonblick. Men då skulle Bengt inte ha gått över själv.
”Jag har en idé”, sa han. ”Jag flyger under bron. Hela vägen. Precis under dig. Om du ramlar så fångar jag dig. Men du ramlar inte. Det har ingen någonsin gjort.”
Bengt tittade på honom. ”Lovar du?”
”Jag lovar. Och så räknar vi plankorna. Det brukar hjälpa.”
Bengt tog ett steg ut på bron. Den gungade. Han grep tag i repet med båda händerna.
Under honom, långt där nere, slog Flammo med vingarna och lade sig i luften så att Bengt kunde se honom mellan plankorna. Orange och lugn.
”Ett”, sa Flammo.
Bengt tog ett steg. ”Ett.”
”Två.”
”Två.”
De räknade. Tre, fyra, fem. Vid tio blåste det, och bron svängde. Bengt stannade och blundade.
”Jag är fortfarande här”, sa Flammo underifrån. ”Precis under dig. Elva.”
Bengt öppnade ögonen. Han tittade ner genom springan. Draken var där.
”Elva”, sa han.
Tolv. Tretton. Han tittade inte ner i klyftan längre. Han tittade bara på nästa planka och den orange draken därunder. Tjugo. Trettio. Fyrtio.
Vid femtiotre fanns det inga fler plankor. Det fanns gräs. Han stod på andra sidan.
Bengt satte sig ner i gräset med en duns. Hans ben darrade. Flammo landade bredvid honom.
”Femtiotre”, sa Flammo. ”Det visste inte ens jag.”
Uppe vid borgen kom kungen gående nerför stigen med manteln fladdrande. Han hade sett alltihop från fönstret.
”Jag såg en drake”, sa han, ”under bron.”
”Han fångade mig inte”, sa Bengt snabbt. ”Jag gick själv.”
”Det såg jag”, sa kungen. ”Men han var där. Det såg jag också.”
Han dubbade Bengt till riddare med sitt svärd, ett lätt slag på varje axel. Och sedan, lite senare, gav han Flammo ett äpple.
Den kvällen flög Flammo hem till sin grotta vid klyftan. Han lade sig och räknade innan han somnade. Ett, två, tre. Han kom till nitton.
En planka. Två plankor. Tre. Räkna dem i din egen takt, som Bengt gjorde över bron. Det finns ingen klyfta under dig. Bara en mjuk säng. God natt.
