Det var en gång en liten lövsångare som hette Nilla. Hon var grönaktigt gul och inte mycket tyngre än en bit papper, och hon hade kläckts i ett snår vid en skogssjö i Sverige i juni.
Nu var det augusti, och hon skulle flyga till Afrika.
Hennes mamma och pappa skulle också dit ner, men inte tillsammans med henne. Så gör lövsångare. De unga flyger ensamma, utan att någon visar dem vägen.
Nilla visste det inte, men hon kände till vägen ändå. Den satt inne i henne, som en liten röst som sa: Sydväst. Sydväst. Och resten hade hon lärt sig själv. På nätterna, när hon låg i boet, hade hon tittat upp på stjärnorna. Hon hade sett hur hela himlen vred sig runt, långsamt, kring en enda punkt i norr som aldrig flyttade sig. Den punkten hade hon kommit ihåg.
En kväll i augusti, precis när det blev mörkt, åt hon den sista lilla larven. Sedan flög hon upp.
Hon flög på natten. Det gör många små fåglar när de flyttar. På natten är luften sval och lugn, och det finns inga rovfåglar. Och det finns stjärnor att flyga efter.
Hon flög högt över skogarna och fälten. Under henne låg städerna som små högar av gyllene ljus. Över henne låg stjärnorna. Hon höll den fasta punkten bakom sig och lite till höger. Då visste hon att hon flög rätt.
Hon var inte ensam. Runt omkring henne i mörkret flög tusentals andra små fåglar, var för sig. Hon kunde inte se dem. Men hon kunde höra dem. Små tunna lockrop i natten. Tsip. Tsiip. Tsip.
När det blev ljust landade hon i ett snår. Hon åt, och hon sov. Nästa kväll flög hon vidare.
Så flög hon i många nätter. Över berg. Över havet. Över en stor gul öken, där hon inte kunde landa för att äta. Och en morgon i september landade hon i ett träd vid en flod i Afrika, där solen var varm och där det fanns massor av insekter.
Hon hade aldrig varit där förut. Men hon hade kommit till rätt ställe.
Varje natt i augusti och september flyger det små fåglar över husen, högt uppe i mörkret, så tyst att man inte kan höra dem. De styr efter stjärnorna. Tsip, säger de till varandra. God natt.
