Det var en gång ett litet tåg som hette Sagotåget, och det körde runt i en stor park med sjöar och broar och en tunnel som var gjord av ett gammalt rör.
Det var inte ett riktigt tåg. Det var ett leksakståg. Loket var grönt och inte större än en trädgårdstraktor, och bakom hängde fem små vagnar utan tak, var och en i sin färg. Den gula. Den blå. Den vita. Den orange. Och längst bak den röda, som var barnens favoritvagn, eftersom den var den enda med en klocka som man själv fick ringa i.
Lokföraren hette Åke. Han hade en keps med ett litet gyllene tåg på och en silvervissla runt halsen.
En morgon i maj kom han ner till tågets lilla station klockan åtta, som han brukade.
Den röda vagnen var borta.
De fyra andra stod på spåret bakom loket, där de brukade. Men längst bak var det bara tomt spår.
Åke gick hela vägen runt lokstallet. Han tittade bakom kiosken och under bron. Ingen röd vagn.
Signy, vars mamma skötte kiosken, kom springande med en fralla i handen. Hon var åtta år och hade åkt med Sagotåget varenda lördag sedan hon var tre.
”Var är den röda?” frågade hon.
”Det vet jag inte”, sa Åke. ”Vi får köra rundan och titta efter.”
De körde runt i parken, utan passagerare, bara Åke och Signy. Förbi sjön. Över den lilla bron. Genom tunneln. Signy stod upp i den gula vagnen och tittade åt alla håll. Ingenting.
Till slut kom de till sidospåret bakom växthusen. Det var en liten bit räls där man kunde ställa en vagn om den behövde lagas. Och där, under det gamla skärmtaket, stod den röda vagnen.
Det hängde en bit kartong på den. Där stod det med stora bokstäver: FÅR INTE FLYTTAS. HÄLSNINGAR NATTVAKTEN.
Åke kliade sig i nacken. Signy smög fram till vagnen och tittade över kanten.
Sedan vände hon sig om med stora ögon och lade ett finger över munnen.
Inne i vagnen, i hörnet under bänken, låg det ett bo. Det var gjort av gräs och lera och små kvistar. Och på kanten av det satt en koltrasthona med sitt bruna bröst och sina svarta ögon och tittade rakt på dem.
”Nattvakten måste ha sett det i går kväll”, viskade Åke. ”Och så har han skjutit vagnen hit, där ingen kör med den.”
”Hur länge ska den stå här?” viskade Signy.
”Tills ungarna har kläckts och kan flyga”, sa Åke. ”Det tar ungefär en månad. Vi kör inte med den så länge. Och vi går inte för nära. Annars blir hon rädd och flyger ifrån äggen.”
Den maj körde Sagotåget med bara fyra vagnar. Barnen frågade efter den röda, och Åke berättade varför. Varje gång tåget körde förbi växthusen sa Åke ”sch”, och då var alla barnen alldeles tysta en stund och fnissade efteråt.
I juni var boet tomt. Fyra unga koltrastar hoppade omkring i gräset vid växthusen och lärde sig flyga.
Den röda vagnen står längst bak på spåret igen nu, du, med sin klocka. Men i hörnet under bänken har Åke inte tagit bort boet. Det ligger kvar, tomt och fint, och väntar på om någon vill använda det nästa vår. God natt.
