Det var en gång en bläckfiskfamilj som bodde i en grotta mellan två stora stenar nere på havets botten.
Där fanns mamma och de tre ungarna, Kringel, Sprutt och Lurv. Mamma var stor och rödbrun och kunde skifta färg, så att hon liknade en sten eller en bit tång eller sanden, beroende på var hon satt.
Ungarna kunde det också. Nästan. Kringel blev alltid lite för röd. Sprutt glömde armarna, så att de stack ut i en annan färg. Och Lurv, den minsta, blev mest bara prickig.
En eftermiddag blev vattnet oroligt.
Det syntes inte med en gång. Men tången började svaja mer än den brukade, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Små sandkorn virvlade upp från botten. Fiskarna simmade iväg, alla åt samma håll, fort.
Mamma tittade upp mot ytan. Långt där uppe hade ljuset blivit grått.
”Det kommer en storm”, sa hon. ”In i grottan. Allihop.”
Ungarna simmade in. Grottan var inte stor. Det var ett hål mellan de två stenarna, med en smal öppning ut mot sanden, och det fanns plats för dem alla fyra om de lade ihop armarna snyggt.
Men mamma stannade vid öppningen.
”Vad gör du?” frågade Kringel.
”Jag bygger en dörr”, sa mamma.
Hon sträckte ut en arm på sanden och tog en sten. Den var platt och grå och nästan lika stor som hon själv, men med sina sugkoppar kunde hon dra den över botten. Hon lade den framför öppningen. Sedan tog hon en till. Och ett tomt musselskal och en bit av en gammal flaska och en handfull småsten. Hon staplade alltihop framför hålet, tills det bara fanns en liten springa kvar, så att de kunde få vatten.
”Så gör bläckfiskar”, sa hon. ”Vi bygger vår egen dörr.”
Sedan kom stormen.
Där uppe på ytan var vågorna höga som hus. Här nere kunde man känna det som ett drag. Vattnet tryckte fram och tillbaka genom springan i dörren. Sanden prasslade mot stenarna. Tången utanför lade sig platt och reste sig och lade sig igen. Det mullrade, långt borta.
Lurv kröp ända in till mamma. Hon blev prickig över hela kroppen.
”Varför blir du prickig?” frågade Sprutt.
”För att jag är rädd”, sa Lurv.
Mamma lade en arm om henne. ”Det är okej”, sa hon. ”Vi är inne. Dörren håller.”
Och dörren höll. Hela natten knuffade havet på den, och hela natten låg stenarna där mamma hade lagt dem.
På morgonen var det stilla. Mamma sköt undan den största stenen, och de simmade försiktigt ut.
Havsbotten såg annorlunda ut. Sanden låg i nya vågor. Tången hade trasslat in sig i sig själv. Och det låg saker överallt som stormen hade flyttat. Skal och stenar och en bit rep.
Kringel plockade upp ett skal. Sprutt tog en sten. Lurv hittade en liten bit grönt glas.
”Till vår egen dörr”, sa de. ”När vi blir stora.”
Kan du se dem framför dig, du? Mellan de två stora stenarna ligger mamma och hennes tre ungar hopflätade, arm i arm i arm. Utanför står dörren av stenar och skal, och framför den har Lurv lagt sin lilla bit grönt glas, så att alla kan se att hon har varit med och byggt. God natt.
