Det var en gång en liten sjöhäst som hette Lycka. Hon var gul som en smörblomma och hade en svans som krullade sig runt allt som den kom i närheten av.

Sjöhästar är inte bra på att simma. Det visste Lycka mycket väl. De har bara en pytteliten fena på ryggen, och den viftar och viftar, men de kommer inte särskilt långt.

Ändå ville hon så gärna till Ljusklippan. Hon hade hört att algerna där borta lyste blått på natten.

”Det är alldeles för långt för dig”, sa hennes mamma.

Då simmade sköldpaddan Egon förbi. Han var gammal och långsam och hade en sköld med alger på.

”Ska du åt det hållet?” frågade Lycka.

”Det ska jag”, sa Egon. ”Men jag har ingen brådska.”

”Får jag hålla i mig?”

Egon tittade bakåt. ”Om du håller i dig ordentligt.”

Så krullade Lycka sin svans runt Egons svans, och de simmade.

Det gick långsamt. Förbi tångskogen. Förbi vraket. Förbi de stora, röda korallerna.

Vid kanten av revet stannade Egon. ”Härifrån går strömmen mot Ljusklippan”, sa han. ”Jag ska åt andra hållet. Men om du släpper nu bär vattnet dig dit.”

Lycka var rädd. Men hon släppte.

Och strömmen tog henne. Inte vilt. Bara mjukt, som en hand under magen. Hon behövde inte vifta med fenan alls. Hon bara drev.

När det blev mörkt nådde hon Ljusklippan. Hon krullade svansen runt en liten bit tång och höll fast.

Då tändes algerna. En efter en. Små blå ljus, över hela klippan, som tusen pyttesmå lampor som tändes i vattnet.

Lycka var så liten att ingen kunde se henne. Men hon kunde se alltihop.

Hon sov där, med svansen runt tången och ljuset omkring sig.

Krulla ihop dig, du, precis som Lycka runt sin bit tång. Då håller du fast hela natten. God natt.