Vulkanutbrottet och de modiga vännerna

⏳ 5 minuters lästid

Det var en gång en mus som hette Snipp. Hon bodde i en by vid foten av ett gammalt berg som alla visste var en vulkan, men som inte hade gjort någonting på så länge att folk hade glömt att vara rädda för den. Snipp bodde i ett hål i bagarens vägg och hade två bästa vänner: katten Kira, som aldrig åt möss, och hunden Buffe, som var väldigt stor och väldigt rädd för åska.

En morgon satt de tre på bagarens trappa och åt smulor, när Snipp plötsligt slutade tugga.

”Känner ni det?” sa hon.

”Känner vad?” sa Buffe.

Snipp lade båda tassarna på trappstenen. Den surrade. Inte mycket. Bara ett litet, fint darrande, som när en tvättmaskin centrifugerar i ett annat hus.

Kira lade också tassarna på stenen. Hennes öron flög upp. ”Det kommer nerifrån”, sa hon.

Buffe lade hela magen på stenen. Hans ögon blev stora. ”Jag tycker inte om det”, sa han.

Ingen av människorna hade märkt något. Bagaren bakade. Barnen lekte. Brevbäraren cyklade förbi och visslade.

”Djur kan känna saker före människor”, sa Kira. ”Det har min mormor sagt.”

”Vad gör vi då?” frågade Buffe.

Snipp tittade upp mot vulkanen. Från toppen steg en liten grå rökpelare, så tunn att man lätt kunde tro att det var ett moln.

”Vi går inte dit upp”, sa hon. ”Det är det första. Ingen går dit upp.”

”Bra”, sa Buffe lättad.

”Det andra är att människorna måste få veta. Men de förstår inte vad vi säger.”

De tänkte. Kira slickade sin tass. Buffe kliade sig bakom örat. Snipp nosade.

”De förstår nog när ni gör något som ni aldrig brukar göra”, sa hon sedan.

Och så satte de i gång.

Kira sprang in i borgmästarens trädgård och satte sig mitt på hans köksbord. Det hade hon aldrig gjort förut. Hon jamade så högt att borgmästaren tappade sitt kaffe. Och varje gång han försökte lyfta ner henne hoppade hon bort till fönstret och stirrade upp mot berget.

Buffe ställde sig mitt på torget och skällde. Buffe skällde aldrig. Alla i stan visste det. Han var den tystaste hunden i hela byn. Men nu stod han där med nosen mot vulkanen och skällde och skällde, så att alla stack ut huvudena genom fönstren.

Och Snipp sprang till skolan. Hon kilade rakt över golvet i klassrummet, uppför bordsbenet och över till lärarens kateder, där hon satte sig på den stora kartan över trakten. Precis på berget.

Läraren stirrade på henne. Barnen stirrade på henne.

”Hon pekar”, viskade en pojke på första raden.

Läraren tittade ut genom fönstret. Upp mot berget. Och nu, när hon tittade efter, hade rökpelaren blivit lite tjockare.

Borgmästaren kom springande med kaffe på skjortan. Bagaren kom med mjöl på händerna. Läraren kom med Snipp i fickan. Och på torget stod Buffe fortfarande och skällde.

”Vi ringer till vulkanfolket”, sa borgmästaren. ”De som mäter på berget.”

Det gjorde de. Och vulkanfolket mätte. Och på eftermiddagen kom de körande i en bil med massor av antenner.

”Den håller på att vakna”, sa de. ”Inte i dag. Kanske inte i morgon. Men alla måste över till andra sidan floden tills den har somnat igen.”

Så packade byn. Ingen sprang. Ingen knuffades. Alla hjälpte varandra, och den gamla damen från nummer sju fick sitta i bagarens dragkärra. Barnen gick två och två och höll varandra i handen. Snipp satt i lärarens ficka. Kira satt på borgmästarens axel. Och Buffe gick först, för han hittade vägen över bron bättre än någon annan.

På kullen på andra sidan floden slog de upp tält. Bagaren bakade bullar över en eld. Och på natten, när de alla satt tätt tillsammans och tittade bort mot berget, kom det.

BUMMMM.

Ett litet moln av gnistor steg upp från vulkanens topp och drev ut över himlen som ett fyrverkeri som hade somnat. Några glödande stenar rullade ner på den sidan där ingen bodde. Sedan blev det tyst igen.

Ingen hade blivit skadad.

Den natten sov Buffe med huvudet i borgmästarens knä. Kira sov på bagarens mössa. Och Snipp sov i lärarens ficka, i ett bo av näsdukar, och drömde att trappstenen surrade.

Men det gjorde den inte. Den var alldeles stilla.

God natt, du. Känner du att din säng står alldeles stilla? Det är den bästa sortens stilla. Sov gott.