Det var en gång en liten bläckfisk som hette Tusch. Hon bodde bland stenarna i en tångskog vid kusten, hon var brun och liten och hade åtta armar, och hon skämdes över sitt bläck.
Alla andra bläckfiskar hade mörkt bläck. När de blev rädda sprutade de ut ett svart moln i vattnet, och medan fienden inte kunde se något simmade de iväg och gömde sig.
Tuschs bläck var inte svart. Det var alla färger.
Första gången det hände var hon liten, och en krabba hade nypt henne i armen. Hon blev rädd och sprutade. Och ut kom ett moln i alla regnbågens färger, i stora, mjuka lockar som hängde i vattnet och glittrade.
Krabban stirrade. Alla fiskarna stirrade. Och Tusch simmade in under en sten och stannade där resten av dagen.
”Det fungerar ju inte”, sa hon till sin mamma. ”Bläck ska gömma en. Mitt bläck gör bara att alla tittar.”
Mamma kunde inte svara. Hon hade aldrig sett något liknande.
Så försökte Tusch att sluta bli rädd. Det är svårt när man är en liten bläckfisk. Hon gömde sig innan hon blev rädd. Hon höll sig nära stenarna. Hon sprutade aldrig.
Sedan kom torsken.
Det var en stor torsk, grå och grön, med en mun som kunde svälja en bläckfisk i ett nafs. Den simmade långsamt genom tångskogen, och den tittade in mellan alla stenarna.
Tusch såg den för sent. Hon var ute på öppen sandbotten, långt från sin sten. Torsken såg henne. Den vände och simmade mot henne.
Tusch blev rädd.
Det gick för fort för att hon skulle kunna stoppa det. Hon sprutade.
Ett jättestort regnbågsmoln vällde ut ur henne, större än någonsin förut. Det hängde i vattnet precis framför torsken, i mjuka lockar, och det hade formen av en liten bläckfisk med åtta armar. Rött och grönt och blått och gult.
Torsken stannade. Den stirrade på regnbågsbläckfisken.
Och sedan bet den i den.
Den bet i ett moln av färger. Den bet igen. Den simmade runt det och bet från andra sidan. Det var den mest intressanta bläckfisk den någonsin hade sett. Den glömde allt annat.
Och medan torsken var upptagen med den lade sig den riktiga Tusch platt på sandbotten, blev lika brun som sanden och gled långsamt, långsamt baklänges in under en sten.
Torsken bet i färgerna tills det inte fanns något kvar. Sedan såg den sig omkring. Där fanns ingen bläckfisk. Bara sand och stenar.
Den simmade vidare.
Tusch stannade under stenen tills hennes hjärta slutade bulta. Sedan simmade hon hem.
”Mamma”, sa hon. ”Jag vet vad mitt bläck är till för.”
”Vad då?”
”Det ska inte gömma mig”, sa Tusch. ”Det ska vara så fint att ingen bryr sig om att leta efter mig.”
Mamma funderade på det. Sedan skrattade hon så att armarna krullade sig.
Den natten sov Tusch under sin sten, brun och stilla som sanden. Utanför stenen hängde det fortfarande några små, röda och blå lockar i vattnet, som långsamt löstes upp av strömmen.
Ute i tångskogen sover en liten bläckfisk nu, du, brun och platt och väl gömd. Hennes färger driver stilla bort med strömmen. Det finns ingen torsk i kväll. God natt.
