Det var en gång en bläckfisk som alla kallade Krulle, eftersom hans armar alltid låg i små krullar när han sov. Han bodde i korallrevet, och han var bäst på kurragömma i hela havet.

Det var inte så konstigt. Han kunde bli lika röd som en korall, lika grön som tång och lika kornig som sand. Han kunde klämma sig in i ett hål som inte var större än en flaskhals. Ingen hade någonsin hittat honom.

”I dag hittar vi dig”, sa de små clownfiskarna.

”Det gör ni inte”, sa Krulle.

”Räkna till hundra”, sa clownfiskarna till krabban, som alltid var den som letade, eftersom den var för långsam för att gömma sig.

Krabban räknade. Ett, två, tre …

Krulle simmade. Förbi den stora hjärnkorallen. Förbi havsanemonerna som viftade med sina armar. Förbi stenen med de lila sjöborrarna. Han ville hitta ett helt nytt ställe, ett ställe som ingen kände till.

… fyrtio, fyrtioett …

Bakom två stora, gula koraller, där han aldrig hade varit, upptäckte han en springa. Den var smal, så smal att bara något väldigt mjukt kunde komma in. Krulle gjorde sig platt och tryckte sig igenom.

Därinne fanns en liten grotta. Ljuset föll ner genom en spricka i taket och gjorde fläckar på botten som rörde sig när vågorna rörde sig. Det var tyst. Och det var fullt av sjöhästar.

De var pyttesmå. Hundratals av dem, inte större än Krulles minsta sugkopp, och de hängde i tången med sina små krulliga svansar, precis som han själv gjorde när han sov. Mitt bland dem simmade en större sjöhäst långsamt runt. Han var pappan. Det syntes på hur han höll ett öga på dem allihop.

”Sch”, sa sjöhästpappan. Han hette Hugo. ”De föddes i natt. De är inte vana vid ljud än.”

”Förlåt”, viskade Krulle. ”Jag leker kurragömma.”

Hugo tittade på honom. ”Du är den första som har hittat hit in”, sa han. ”Det är därför de föddes här. Ingen hittar det här stället.”

Ute i revet kunde de höra krabban ropa, långt borta och dovt: ”… hundra! Nu kommer jag!”

Krulle satt alldeles stilla. Det här var det bästa gömstället i hela havet. Ingen skulle någonsin hitta honom här. Han skulle vinna. Igen. För alltid.

Men han tänkte på clownfiskarna. Om de inte hittade honom skulle de leta. De skulle leta överallt. De skulle leta bakom de gula korallerna. De skulle hitta springan. Och sedan skulle de alla komma tryckande in och ropa ”Hittad!” så högt att de små sjöhästarna for runt av förskräckelse.

”Hej då”, viskade Krulle till Hugo. ”Jag säger ingenting till någon.”

Han tryckte sig ut genom springan. Han simmade en bra bit bort, ända till den stora hjärnkorallen. Och där satte han sig. Mitt på den. Han gjorde sig inte röd. Han gjorde sig inte kornig. Han var bara sig själv, ljus och rosa och väldigt lätt att se.

Krabban kom krypande. Den stannade. Den kisade.

”Krulle?” sa den. ”Är det du?”

”Ja”, sa Krulle.

”Du har förlorat!” ropade clownfiskarna och kom simmande från alla håll. ”Krulle har förlorat! För första gången någonsin!”

De var så glada att de inte märkte att Krulle också var glad.

Den kvällen, när revet hade blivit blått och stilla, låg Krulle i sin grotta med armarna i små krullar. Långt borta, bakom de gula korallerna, hängde hundra pyttesmå sjöhästar i tången och sov med svansarna hoprullade, precis som han.

Ingen annan visste om det. Bara han.

Vissa hemligheter är allra bäst när man tar hand om dem alldeles själv, du. Rulla ihop dig som en liten sjöhäst och sov gott. God natt.