Det var en gång en ros som drömde om att flyga. Hon var rosa och stod vid grinden in till en liten trädgård, och varje dag såg hon svalorna susa lågt över gräsmattan.
”Jag vill också”, sa hon till nässlan bredvid.
”Rosor flyger inte”, sa nässlan. ”Rosor står.”
Rosen stod. Hon stod hela juni och hela juli. Hon blommade och doftade, och bina kom och gick, och en flicka som hette Elna böjde sig ner och luktade på henne varje morgon när hon gick till skolan.
Men rosen tittade upp på svalorna.
En kväll i slutet av augusti blåste det upp. Ingen storm. Bara en lång varm vind som kom in från åkern och fick häcken att susa.
Rosen kände det i sina kronblad. De var inte så friska längre. Hon hade blommat länge. De satt lösare nu.
Vinden tog tag i det yttersta.
Det släppte. Och flög.
Rosen såg det sväva upp över grinden. Rosa mot den mörkblå himlen. Det vände sig i luften och dansade, och det flög över vägen och över grannens tak.
Sedan tog vinden ett till. Och ett till.
Hon kände dem försvinna, ett efter ett. Det gjorde inte ont. Det kittlades. Och för varje kronblad som släppte flög en bit av henne upp i luften, högre än häcken, högre än grinden, bort mot svalorna.
Hon flög.
Inte hela hon. Men tillräckligt.
När vinden lade sig stod rosen kvar vid grinden med bara några få blad och en liten grön nypon i mitten. Hon var trött. Och nöjd.
Nästa morgon kom Elna förbi på väg till skolan. Hon stannade vid grinden och tittade på rosen, som nästan inte var en ros längre.
Sedan tittade hon ner. Ett rosa kronblad låg på trottoaren. Ett annat satt fast i häcken. Ett tredje satt på grannens brevlåda.
Elna plockade upp det från brevlådan och stoppade det i fickan.
På kvällen, när hon skulle sova, låg det på hennes nattduksbord. Det doftade fortfarande, svagt.
Kanske flyger ett rosenblad förbi ditt fönster i natt, buret av en varm vind. Det har varit längre bort än det någonsin trodde. Nu dalar det stilla ner. Precis som du. God natt.
