Det var en gång en gräsand som hette Svante, och han hade bott i hamnen i Båstad hela sitt liv.
Han kände varenda påle i hamnen, varenda plats där folk brukade sitta med sina matsäckar och varenda fläck längs kajen där solen sken först på morgonen. Han hade ett grönt, skimrande huvud, en vit ring runt halsen och en liten krull på stjärten som han var mycket stolt över. På sommaren simmade han omkring bland segelbåtarna. På vintern stannade han. Det gör de flesta gräsänder. De stannar där de är.
Men en morgon i november hörde han ett ljud som han inte hade hört på ett år.
Det kom från himlen. Det lät som trumpeter. Inte höga, skarpa trumpeter, utan mjuka och runda, lite som någon som övar på ett horn långt borta. ”Ang. Ang-ang.”
Svante tittade upp. Över viken kom en lång rad stora, vita fåglar flygande. De flög tungt och långsamt, med långa, utsträckta halsar och breda vingar som susade genom luften. En efter en gled de ner och landade på viken med en lång, skummande strimma efter sig.
Sångsvanarna hade kommit.
Varje vinter kommer det sångsvanar till södra Sverige. På sommaren bor de långt upp i norr, i Lappland och Finland och på Island, där de bygger bo vid sjöar mitt i stora, öppna landskap. Men när vintern kommer och sjöarna fryser flyger de söderut. Hit, där havet sällan fryser och där det finns gröna åkrar att äta på.
Svante simmade ut för att säga hej. Det gjorde han varje år.
De stora svanarna låg i en flock och vilade. De hade gula näbbar med svart spets, och några av dem hade lagt huvudet bakåt på ryggen och stoppat in näbben under vingen. Men lite utanför flocken låg en som var annorlunda. Den var inte vit. Den var ljusgrå, nästan brunaktig, och näbben var rosa i stället för gul.
”Du är ung”, sa Svante.
”Jag är född i år”, sa svanen. ”Jag heter Isla. Jag kommer från Finland.” Hon tittade ut över viken, på de röda taken i staden och kyrktornet och de gröna åsarna. ”Är det här Sverige?”
”Det här är Båstad”, sa Svante. ”Men det är Sverige också.”
”Det är väldigt litet”, sa Isla.
Svante visste inte om han skulle bli förolämpad. Han bestämde sig för att inte bli det.
”Det är litet”, sa han. ”Men det är bra. Kom, så ska jag visa dig.”
Han visade henne hamnen, där det låg ett bageri precis vid kajen och där folk ibland kastade smulor. Han visade henne den lilla ån som rann ut i viken, där vattnet aldrig frös, inte ens de kallaste dagarna. Och han flög med henne över en åker ute vid landsvägen, där det växte höstraps, grön och saftig mitt i november.
”Det är här ni brukar äta”, sa Svante. ”De vuxna känner till det.”
Isla landade tungt på åkern och började beta. Hon åt och åt. Hon hade flugit i många dagar, och hon var hungrig.
När de flög tillbaka till viken började det bli mörkt. Hennes flock låg samlad ute på vattnet, och från dem kom det mjuka ljudet igen. Ang. Ang-ang. Det var som om de pratade med varandra, lågt och stilla, om resan och om morgondagen.
”Varför heter ni sångsvanar?” frågade Svante. ”Det har jag alltid undrat.”
Isla funderade. Sedan lyfte hon huvudet och sträckte på den långa halsen och sjöng.
Det var ingen melodi. Inte riktigt. Det var en lång, klar, rund ton som ljöd ut över viken och som blev hängande i den kalla luften efter att hon hade slutat. Och då svarade flocken henne. En efter en lyfte de huvudet och sjöng med, tills hela viken var full av mjuka trumpettoner.
Svante låg alldeles stilla i vattnet och lyssnade. Han hade aldrig varit så nära förut.
”Det är så vi hittar varandra”, sa Isla. ”När det är mörkt. Eller dimmigt. Eller när vi flyger högt uppe.”
”Kan änder också?” frågade Svante.
Isla tittade på honom. ”Försök.”
Svante sträckte på halsen. Han öppnade näbben.
”Kvack”, sa han.
Isla lade huvudet på sned. ”Det var fint”, sa hon.
”Det var inte riktigt samma sak”, sa Svante.
”Nej”, sa Isla. ”Men jag skulle kunna hitta dig i mörkret.”
Hon simmade ut till sin flock. Svante simmade tillbaka till sin plats vid kajen, under den gamla trätrappan, där han alltid sov. Han stack in näbben under vingen.
Vintern är lång i Båstad, du, men i år finns det en ung sångsvan från Finland som har en vän i hamnen. Nu sover de båda två, hon ute på viken bland de stora, vita svanarna och han under trätrappan vid kajen. Om du har tur kan du en vinterkväll höra dem sjunga. Och då kan du svara med ett litet kvack innan du somnar. God natt.
