Det var en gång en blåklocka som stod vid kanten av ett dike vid en grusväg. Hon var ljusblå och hängde med huvudet, så som blåklockor gör, så att hennes blomma liknade en liten upp-och-nervänd klocka. Och hon kunde sjunga. Men bara på morgonen. Och bara när det var dis.
Det var för att hon inte sjöng själv.
I natt hade ett litet bi sovit inne i henne. Det var ett litet vildbi, inte större än ett riskorn, svart och luddigt. Det hade flugit omkring hela dagen och samlat pollen. Och när det blev kväll hade det krupit in i blåklockan och kurat ihop sig längst in i botten, där det var varmt och torrt. Blåklockan var dess hus för natten. Det gör en del små bin faktiskt. De sover i blommor.
Nu var det morgon.
Diset låg över ängen som ett tunt vitt täcke. Det hängde i gräset och mellan stjälkarna. Allt var blött. Det fanns droppar på vartenda strå. Blåklockan var tung av dagg, och hon böjde sig ännu mer än vanligt.
Inne i henne vaknade biet. Det var kallt och stelt. Det kunde inte flyga när det var kallt. Så det började surra.
Det skakade sina små flygmuskler utan att röra vingarna. Det gav ett ljud. Ett litet fint surr. Mmmmmm. Det lät annorlunda inne i blåklockan än det skulle ha gjort utanför. Klockan tog ljudet och gjorde det rundare. Det ekade mjukt, som en ton i en liten kyrka.
Mmmmmm.
Det var blåklockans sång. Ingen annan än hon kunde höra den ordentligt. Men den darrade i hela blomman, ner genom stjälken och ut i bladen.
Bredvid stod en annan blåklocka. Också i den surrade det. Och i nästa. Hela dikeskanten var full av blåklockor, och i många av dem hade det sovit ett bi. Nu surrade de allihop, tyst, i det vita diset, som en liten kör.
Sakta kom solen upp. Diset började lätta. Det blev tunnare och tunnare, och ljuset blev gyllene. Dropparna på gräset började glittra.
Biet i blåklockan blev varmt. Det surrade en sista gång. Sedan kröp det ut till kanten av klockan och slutade surra. Det putsade sina antenner. Det sträckte på sig. Och sedan flög det ut i solen.
Blåklockan rätade på sig lite.
Hon stod alldeles stilla resten av dagen och var bara en blomma. Bina kom och gick och samlade pollen. Men hon visste att när det blev kväll skulle ett av dem komma tillbaka och krypa in i henne och sova.
Och i morgon skulle hon sjunga igen.
Diset kommer tillbaka tidigt i morgon. Då börjar blåklockorna vid diket att surra, en efter en, allteftersom de små bina inne i dem vaknar. Till dess sover de allihop. God natt.
