Det var en gång en tvättbjörn av tyg som hette Mulle, och han bodde på en hylla i Hilmas rum tillsammans med alla hennes andra gosedjur.
Han var gråbrun och mjuk, med en svart mask sydd över ögonen och en lång, randig svans som Hilma tyckte om att linda runt handleden. Han hade bott på hyllan sedan Hilma var två. Nu var hon fem och ett halvt.
Bredvid honom satt Taggis. Taggis var en igelkott. Inte en riktig, förstås. Hans taggar var gjorda av brun filt och var så mjuka att man kunde lägga kinden mot dem. Men han var väldigt stolt över dem ändå.
Den kvällen som vi ska höra om gick Hilma och lade sig med röda ögon.
Hon hade tappat sin lyckosten. Det var en liten, slät, grå sten med en vit rand hela vägen runt, och hon hade hittat den på stranden på Öland i somras. Hon hade haft den i fickan varenda dag sedan dess. Men den kvällen, när hon skulle gå och lägga sig, var den inte där. Hon letade i byxorna. Hon letade på golvet. Pappa letade under sängen med en ficklampa. De hittade två legobitar och ett russin, men ingen sten.
”Den dyker upp”, sa pappa och pussade henne på pannan. ”Det gör de nästan alltid.”
Hilma lade sig med ansiktet mot väggen.
Gosedjuren på hyllan väntade tills hon andades långsamt och tungt. Då började de röra på sig. Det gör gosedjur ibland, när ingen tittar. Bara inte så att någon märker det.
”Vi måste hitta den”, sa Taggis.
”Det är mörkt”, sa en vit kanin med långa öron.
”Det är därför ni har mig”, sa Mulle.
Han gled ner från hyllan och landade mjukt på mattan. Han gick bort till dockhörnan, där Hilmas lilla tekopp av porslin stod på sitt fat. Det fanns en skvätt vatten i den från eftermiddagens tebjudning. Mulle doppade framtassarna i den. Han gned dem mot varandra. Sedan skakade han dem.
”Vad gör du?” viskade Taggis.
”Riktiga tvättbjörnar ser inte så bra i mörker”, sa Mulle. ”Men de har de känsligaste händerna i hela skogen. Och när händerna är blöta känner de ännu bättre. Det har Hilmas pappa läst högt för henne. Jag satt precis bredvid.”
Han gick in under sängen.
Där var det mycket mörkt. Mulle lade sina blöta tassar mot golvet och började känna sig fram. Långsamt. Fingertopp för fingertopp. En strumpa. Ett hårspänne. En papperslapp. Något kladdigt som han inte ville tänka närmare på. Men ingen sten.
Han kom ut igen med damm på magen. ”Inte under sängen”, sa han.
De letade i leksakslådan. De letade i Hilmas gummistövlar som stod vid dörren. Kaninen hoppade upp i fönsterkarmen och tittade, och en liten, blå häst klättrade ner i Hilmas dockvagn. Ingen sten.
Då sa Taggis: ”Elementet.”
Under elementet fanns en liten, smal springa mellan golvet och väggen. Den var för låg för Mulle. Han försökte, men han fick bara in nosen.
Taggis gick dit. Han rullade ihop sig, så gott en filtigelkott nu kan. Sedan rullade han in under elementet, ända in till väggen, och var borta en stund.
”Mulle”, ropade han. ”Det är något här. Men jag kan inte känna vad det är. Mina tassar är för små.”
Mulle lade sig på magen. Han sträckte in sin ena, blöta framtass under elementet så långt han kunde, och Taggis knuffade något mot den med nosen. Mulle kände efter. Något slätt. Något runt. Och hela vägen runt det en pytteliten räffla, där stenen var lite annorlunda.
Den vita randen.
”Det är den”, viskade han.
Han drog ut den. Taggis rullade ut efter honom, full av damm och dammråttor mellan de mjuka filttaggarna. Gosedjuren samlades runt dem på mattan och tittade. Det var en liten, slät, grå sten med en vit rand.
Mulle bar den bort till sängen. Han klättrade uppför täcket, mycket försiktigt, och lade stenen på kudden, precis bredvid Hilmas hand. Sedan klättrade han ner igen, och alla gosedjuren gick tillbaka till hyllan och satte sig, precis som de hade suttit innan.
Nästa morgon vaknade Hilma och lade handen på något kallt och slätt.
Hon satte sig upp med ett ryck. Hon tittade på stenen. Hon tittade runt i rummet. Sedan tittade hon upp på hyllan, där Mulle satt med lite damm på magen, och Taggis satt bredvid honom med en dammråtta i taggarna.
”Pappa!” ropade hon. ”Den har dykt upp!”
Har du ett gosedjur i sängen i kväll, du, så kan du ge det en extra kram. Man vet aldrig vad det gör medan du sover. Kanske ligger Mulle och Taggis just nu och vaktar en liten sten med en vit rand. God natt.
