Det var en gång en lejonflicka som hette Wadi, och hon hade en lillebror som följde efter henne överallt.

Han hette Juma. Han var tre månader yngre än hon, vilket inte låter så mycket, men när man är en lejonunge är det en hel del. Wadi kunde springa fortare. Hon kunde klättra upp på den sneda akaciastammen vid klippan. Hon kunde smyga genom det höga gräset med magen ända nere vid marken, så att bara öronspetsarna stack upp.

Och Juma ville kunna allt. Nu på en gång.

När Wadi smög, smög Juma efter henne. Han var inte bra på det än. Han trampade på torra strån så att det knastrade, och svansen stod rakt upp som en flagga. När Wadi klättrade försökte Juma också, och då gled han nerför stammen med alla fyra tassarna utspretade och landade på rumpan. När Wadi lade sig i skuggan lade sig Juma så tätt intill henne att hon nästan inte kunde andas.

”Kan du inte leka med någon annan?” frågade Wadi en dag.

”Nej”, sa Juma.

Det var sant. Det fanns inga andra ungar i flocken just nu. Det fanns bara mostrarna, som låg och dåsade i värmen, och deras mamma, och en mycket gammal lejoninna som hette Shani, som nästan alltid sov.

Wadi gick sin väg. Hon gick ända ut till den stora klippan, där gräset var högt, och satte sig och tittade ut över savannen. Långt borta betade en flock zebror. En giraff stod och plockade blad från toppen av ett träd. Det var mycket fridfullt. Det var också lite tråkigt.

Hon tittade över axeln. Juma hade inte kommit efter henne.

Hon väntade. Han kom fortfarande inte.

Wadi reste sig. Hon gick tillbaka genom gräset, och hon gick lite fortare än hon egentligen hade tänkt.

Juma låg under akaciaträdet bredvid Shani. Den gamla lejoninnan var vaken. Hon hade lagt sin stora tass över honom, och han låg och lekte med tofsen på hennes svans som om det var världens mest spännande sak.

”Han kom hit av sig själv”, sa Shani när hon såg Wadi. ”Han ville inte störa dig.”

Wadi satte sig. Hon visste inte riktigt vad hon skulle säga.

”Du var precis som han när du var liten”, sa Shani. ”Du följde efter din mamma hela dagen. Du smög efter henne med svansen i vädret.”

”Det gjorde jag inte”, sa Wadi.

”Det gjorde du”, sa Shani och slöt ögonen. ”Det är så man lär sig.”

Den kvällen kunde Juma inte sova. Flocken låg tätt ihop under akaciaträdet, och det var mörkt, och det hördes ljud. Gräset prasslade. En fågel ropade. Långt borta grymtade en flodhäst, djupt och blött. Juma låg med öppna ögon och styva öron.

Wadi kände att han darrade lite.

Hon skulle just säga att han låg för nära. Men då sa hon något annat.

”Vill du höra en sak?”

Juma nickade.

”När det är natt”, sa Wadi, ”ryter de vuxna. Inte för att de är arga. Utan för att berätta var de är. Så att alla andra lejon vet att här bor vi. Lyssna.”

Och som om hon hade beställt det lyfte deras mamma huvudet och röt. Det var ett stort, djupt rytande som började som ett morrande och växte tills det fyllde hela natten. Sedan röt mostrarna. Sedan röt Shani, långsamt och hest. Och långt borta, från andra sidan floden, svarade en annan flock.

”Nu vet alla att vi är här”, sa Wadi.

Juma låg alldeles stilla. ”Kan vi också?”

”Inte riktigt än”, sa Wadi. ”Men vi kan försöka.”

De satte sig upp, båda två. De andades djupt. Och sedan röt de så högt de kunde, en storasyster och en lillebror.

Det lät som två små katter som hade fått ont i halsen.

Deras mamma vände på huvudet och tittade på dem. Det såg nästan ut som ett leende.

Juma lade sig ner igen. Han lade sig tätt intill Wadi, med huvudet på hennes framben. Det var väldigt tätt. Hon lät honom ligga.

”I morgon ska du lära mig att klättra”, mumlade han.

”I morgon”, sa Wadi. ”Om du håller svansen nere när vi smyger.”

Men då hade han redan somnat.

Har du en storasyster eller en lillebror, eller någon annan som tycker om att vara nära dig, så kan du tänka på Wadi och Juma under akaciaträdet, med flockens rytande som ett täcke över sig. Det är ganska skönt att ha någon att följa efter. Och någon som följer efter en. God natt, du.