Det var en gång ett litet rött tåg som hette Express-Elias. Han hade en enda vagn med mjuka säten, en lykta framtill som såg ut som ett runt öga, och han körde bara på natten.

En kväll stod pojken Sune på perrongen i sin pyjamas. Han höll i en biljett som han hade hittat på sin kudde. Den var blå, och det stod med silverbokstäver: EN RESA. SISTA STATIONEN.

”Hoppa in”, sa Elias. ”Vi kör långsamt i natt.”

Sune satte sig vid fönstret. Elias pustade. Tjuuu. Hjulen började snurra.

Första stationen hette Gäspby.

Där stod en ko på perrongen och gäspade så stort att man kunde se alla tänderna. En gris gäspade. En höna gäspade, och det såg väldigt konstigt ut. Sune gäspade också, han kunde inte låta bli.

”Vidare”, sa Elias. Tjuuu.

Andra stationen hette Filtdalen.

Här låg det filtar överallt. Över bänkarna, över rälsen, över träden. Och under filtarna låg det djur och sov. En räv. Två harar. En hel familj igelkottar, som små taggar under en blommig filt.

En konduktör i nattmössa kom in i vagnen och lade en filt över Sunes knän. Den var mjuk och tung.

”Vidare”, sa Elias, ännu tystare. Tjuu.

Tredje stationen hette Kuddkullen.

Backen var täckt av kuddar, så mjuka och vita att de såg ut som moln. Det låg ett får på var och en av dem. Fåren räknade inte varandra. De bara sov.

Sune lutade huvudet mot fönstret. Glaset var svalt.

”Vidare”, viskade Elias. Tju.

Fjärde stationen var inget annat än en liten lampa på en stolpe i mörkret. Och en skylt.

Där stod det: SÄNGKANTEN.

Elias stannade så mjukt att Sune nästan inte märkte det.

”Sista stationen”, sa Elias. ”Här kliver du av.”

Sune gned sig i ögonen. Han var i sitt eget rum. Biljetten låg på kudden igen. Den var inte blå längre. Den var bara papper. Och där stod det med blyerts, med en handstil han inte kände igen: Tack för resan.

Han kröp ner under täcket.

Tju. Långt borta. Tju. Sedan var det tyst.

Gäspby, Filtdalen, Kuddkullen, du. Nu står tåget vid din sängkant. Kliv av och lägg dig riktigt skönt till rätta. God natt.